Senhösten 2009 skickades miljöminister Andreas Carlgren (C) fram för att möta pressen i Rosenbad. Statsrådet deklarerade Clint Eastwoodaktigt att nu var hans ”23 månader av tuff miljögranskning” till ända. Och resultatet? Tja, det var ju ingen Clintanrulle, trots Carlgrens smått rörande försök att maskera undfallenheten.
Alltså ja till Rysslands begäran att dra en jättelik gasledning genom svensk ekonomisk zon nära Gotland i Östersjön. 200 000 rördelar skulle svetsas ihop från Viborg till Greifswald och förse Tyskland med 55 miljarder kubikmeter gas årligen. Bakom det kontroversiella projektet: Nord stream. Huvudägare: den ryska energijätten Gazprom.
Starkt kritiska röster höjdes när planerna annonserades. Putinregimen, som redan då med Georgienkriget tydligt visat färgen om sin natur, skulle genom Nord Stream skänkas en oroande jackpott. Dels sattes Tyskland, ett av EU:s kärnländer och Europas ekonomiska motor, i riskabel beroendeställning till Kreml om rysk gas tilläts spela en avgörande roll för tyskarnas energiförsörjning.
Dels skulle själva gasledningen bli en slags revirmarkör för Ryssland, ett ur Kremls ögon sett legitimerande av Östersjön som del i den ryska geopolitiska ”intressesfären”. Det pekades varnande på att Ryssland uttryckligen betraktade sin energiexport som ett maktpolitiskt instrument i utrikespolitiken.
Men den moderatledda Alliansregeringen duckade och valde formeln att behandla Nord stream som blott ett miljöärende. Andreas Carlgrens ”tuffa” granskning var en charad. I den stund som Nord streams ansökan registrerades i Rosenbad, fanns inget annat alternativ än att vika ner sig.
I den verkliga världen är det dock föga lönt att sjunga med änglarna i klander av Fredrik Reinfeldts ministär. Vad hade lilla Sverige att sätta emot när muskelgrabbarna klampar på?
Vi var en lika utsatt som klent försvarad småstat utan allierade, de facto impotent på stormaktspolitikens och säkerhetsstrategis slagfält om Nord stream. Det var endast för Alliansregeringen att rulla runt och sprattla med benen.
Men vi kunde lärt läxan till nästa gång liknande utmaningar riktades mot väsentliga säkerhetsintressen som berör vår nation och vårt närområde.
Steg ett vore att verkligen inse de kalla realiteter vi har att tampas med.
Steg två vore att ordentligt stärka vår försvarsförmåga i Östersjöregionen och skaffa allierade som kan backa upp oss. Någon tvekan ska icke råda kring vår trovärdighet att hävda vårt lands integritet och beslutsamhet. Räkna inte med några möjligheter att köra över Sverige hur som helst, det kostar att bråka med oss!
Så vad hände?
2016 körs historien i repris. Gazprom vill bygga Nord stream 2. Argumenten mot projektet är samma som 2009, därtill än mer brännande i ljuset av Rysslands överfall på Ukraina och ockupation av Krim.
Baltstaterna i Nato säger sturskt nej till gasledningen. Det uppmanade USA:s vicepresident Joe Biden även Sverige att göra när han var på Stockholmsbesök förra veckan. Moderaterna, idag i opposition, kräver också nej i dramatiska termer.
Okej. Bara en fråga. På vilket sätt är Löfvens regering bättre rustad nu att avvisa Nord stream än Reinfeldts då?