Hela? Nej! Det finns ett litet område som framgångsrikt trotsar den politikgenomdränkta vänsterdominansen, ett litet område omgivet av befästa statskramande läger... Vi kan kalla detta område för Svenska Akademien; en sedan 1786 komplett självförsörjande och från staten jämte alla organiserade särintressen totalt självständig institution, med förre ständige sekreteraren Horace Engdahl som den bildade kulturborgerlighetens Asterix.
Peter Englund har kallat Akademien för "en av Sveriges få återstående riktigt anarkistiska sammanslutningar" då den kan göra precis vad den vill, utan andra hänsynstaganden än till de egna stadgarna och till Akademiens berömda paroll "Snille och smak". Provocerande?
Jodå, många har genom åren retat sig på Svenska Akademiens unikt oberoende ställning och den kulturolympiska krets som de livstidsvalda aderton ledamöterna utgör. Men är det inte ganska skönt med en institution som har det grundmurade privilegiet att kunna segla fullständigt fritt över såväl kortsiktiga marknadstrender, kulturbyråkratiska anslagskommittéer, förutsägbara dagsdebatter och åsiktspolisiära konformiteter?
Horace Engdahl är därvidlag en god representant för Akademien. Tryggt karriärparkerad på sin stol nummer 17 behöver han inte ängsligt bevaka några positioner. Tack för det! Liksom i sina förra böcker av betraktelsefragment ("Meteorer", 1999 samt "Cigaretten efteråt", 2011) framtonar han i sin senaste skrift "Den sista grisen" likt en samtidsklimatets oförvägne gisslare och frihetlige motståndsman. Känn bara på följande salva: "Den bästa politikern är den man aldrig hört talas om. De goda lagarna är de vi följer utan att tänka på dem. Det som någon gång verkligen fyller oss med lycka, återspeglas inte i samhällsstatistiken. Om man har en övertygelse, bör man ta ledigt från den en dag i veckan, sedan två, sedan tre".
Närheten till den nyss bortgångne författaren, poeten och filosofen Lars Gustafsson är i detta stycke tydligt. Även han hissade gärna varningsflagg för engagemangets ohälsosamma baksida. Starka uppfattningar kan ju lätt utvecklas till ett oförsonligt korstågsfarande - ideologiskt, politiskt, religiöst.
Som Horace Engdahl luttrat konstaterar: "Onda människor är onda därför att de är blint övertygade om att deras gärningar har ett gott syfte. Godheten och ondskan är i maskopi. Det är till ljumheten hoppet står: till ett slentrianmässigt levnadssätt, upprätthållet utan starkare övertygelse. Till tankspriddheten. Till försumliga rektorer som tittar bort när eleverna tjuvröker (för att de minns att de gjort det själva). Man ogillar det belevade hyckleriet bara tills man mött den mordlystna sanningsivern".
Att Horace Engdahl heller inte gillar övertygelsen hos våra partier om att medborgarnas privata sfär är ett legitimt mål för ingripanden utifrån olika politiska syften är glasklart. Intervjuad om sin bok i P1 den 30/3 slog han fast: "Det är ju något som vi förknippar med auktoritära regimer men idag så anses detta tydligen riktigt och förebildligt även i en demokrati... Det är inte statens uppgift att förmå människor att tänka, leva och känna annorlunda".
Ja, fler försumliga rektorer i pekpinne-Sverige vore nog inte fel!