Medeltiden har fått oförtjänt dålig press under seklernas lopp. Bara beteckningen ”medeltiden” antyder oblygt att den är en slags skämmig blindtarmsepok mellan antiken och renässansen, som mänskligheten helst kunde sluppit.
Att folk sedan länge slänger sig med uttrycket ”mörka medeltiden” gör knappast heller några underverk för periodens aktier på historiebörsen. Det är egentligen mer än lovligt orättvist. Synar man medeltiden närmare i sömmarna är det tämligen uppenbart att den varken var medelmåttig eller mörk. Tvärtom. Snarare dynamisk och innovativ.
Det var exempelvis då som universiteten etablerades, arkitekturen firade triumfer med grandiosa katedralbyggen, målerikonsten gjorde remarkabla landvinningar och karnevalerna hittades på. Medeltidsmänniskorna gillade att dansa, festa, äta och ha kul.
Det var dessa glada grabbar och donnor som praktiskt taget uppfann den moderna, västerländska musiken genom notsystemet och en helt ny, utvecklad harmonilära. Tänk gärna på det om du ska se den bioaktuella, hyllade Beatlesdokumentären ”Eight Days a Week”. Det var under medeltiden som grunden lades till popåldern.
Och inte nog med det! Det var även då som Linköping på allvar blev en plats att räkna med. Gör ett besök på Linköpings slotts- och domkyrkomuseum, det är ett fascinerande ställe med historien bokstavligen i väggarna.
Här visas bland annat hur slottet etappvis växte fram från att ursprungligen ha varit en biskopsgård. Den ur källorna första säkert belagda biskopen som huserade där hette Gisle. Det var i mitten av 1100-talet när Sverige ännu tillhörde Europas katolska gemenskap (den tidens EU skulle man kunna säga) och Linköpings stift var sannerligen inte fy skam basa över - det var landets rikaste och mäktigaste. Inte konstigt alltså att vi fick en sådan imponerande domkyrka mitt i stan.
Den började byggas på 1220-talet och ståtar som en av de bäst bevarande medeltida katedralerna i norra delen av Europa. Om detta och mycket annat spännande ger det förnämliga lilla museet inblickar i. Gastronomiskt intresserade (och det är vi väl alla?) bör definitivt inte missa den pågående temautställningen ”Årets mat” som visar olika aspekter på den medeltida livsmedelsförsörjningen, kosthållningen och ritualerna kring bordets fröjder.
Hans Brask, den siste katolske biskopen i Linköping innan Gustav Vasa iscensatte sin svenska 1500-talsvariant av Brexit, var faktiskt en av våra första stora matprofiler och gamla hushållsanteckningar från hans dagar kastar ett fängslande kulinariskt ljus över hur biskopsgårdens kök fungerande.
Det är synd att inte fler människor hittar vägen till Linköpings slotts- och domkyrkomuseum. Som Corren berättade på kultursidan den 27/9 tvingas nu denna fina, stiftelsebaserade institution skära ner på såväl personal som öppettider och föreläsningar. Dålig lönsamhet är orsaken, antalet besökare är för få.
Många linköpingsbor tycks inte ens veta att museet existerar, om man ska tro amanuensen Charlotta Franzén. Borde inte kommunen eller andra lokala aktörer kunna sträcka ut en hjälpande hand gällande marknadsföring och liknande?
Det handlar ändå om en viktig del av vårt kollektiva minne och historiska identitet. Att levandegöra kulturarvet är att skapa förståelse om vilka vi är och varifrån vi kommer, det ger nuet kontext och därmed även en fastare bas för att möta framtiden.
Illa, väldigt illa, vore det om Linköpings slotts- och domkyrkomuseum gick i kvav.