”Det började som en skakning på nedre däck”, sjunger Mikael Wiehe i sin berömda låt ”Titanic”. En dagsaktuell allegori över svensk bostadsmarknad? Håll i hatten.
Ett tecken på inledande skakningar är beskedet från fastighetsbolaget Wallenstam som står med 90 nyproducerade bostadsrätter i Stockholmsregionen. Plötsligt har de blivit olönsamma att sälja och bolaget omvandlar istället lägenheterna till hyresrätter. ”Vi noterar att bostadsrättsmarknaden svalat av”, meddelar vd:n Hans Wallenstam (Dagens Industri 10/10).
Om febertoppen är passerad i huvudstaden, där priserna slagit vartenda rekord, vad väntar då inte i övriga landet? I bästa fall pyser luften sakta ur bubblan. I värsta fall smäller den. Risken för det senare scenariot är tyvärr ganska stor.
Kombinationen av högkonjunktur, minusräntor och den fartblint expansiva finanspolitiken har gjort ekonomin våghalsigt obalanserad. Finansminister Magdalena Andersson påminner om Titanic-kapten Edward Smith som ignorerar isbergsvarningarna och ångar på för fullt. Inte konstigt att Konjunkturinstitutet kritiserar hennes smällfeta valårsbudget, bland annat med påpekandet att nödvändiga strukturreformer saknas.
Drivhusekonomin har stimulerat ett omfattande byggande, företrädesvis av dyra bostadsrätter som medelklassen har skuldsatt sig över taknocken i billiga lån för att kunna köpa. Men nu kommer alltså signaler om ett överutbud i den hittills stekheta byggbranschen. Samtidigt råder bostadsbrist som slår hårt mot nyanlända och unga, mindre bemedlade grupper som lider av underskottet på den sedan åratal sönderreglerade och trögrörliga hyresmarknaden.
Rasar priserna på fastigheter och räntorna stiger som vid tvärniten efter 80-talets sorglösa kasinofest, lär de högbelånade hushållen tvingas dra åt svångremmen ordentligt. Konsumtionen minskar, arbetslösheten ökar. Inte minst kommer alla lågutbildade flyktingar, som redan idag har oroande svårt med både bostad och jobb, att få det väldigt krävt.
Men regeringen agerar som krasch och kris är utsuddade från ordboken. Trots att den extrema situationen skvallrar - likt tryckande hetta inför ett åskoväder - om annalkande fara, ligger beredskapen nere och inga framåtsyftande reformer görs.
”Vi går till botten där vi står, men flaggan den går i topp!”, för att citera slutorden i Wiehes klassiker.