I måndagens Corren berättades om nätdebattören David Appelgren som brinner för ekologisk livsmedelsproduktion. Han lever berömligt nog som han lär, och har flyttat från Norrköping till det natursköna Omberg för att driva en småskalig, självförsörjande gård enligt den progressivt gröna konstens alla regler. Det har fungerat så utmärkt att han fått ett överskott att sälja till hugade kunder.
Men när David Appelgren engagerades av LRF Media som jordbruksbloggare på deras sajt blev det rabalder. Appelgren kickades kvickt. Tydligen tyckte LRF-kretsen att hans ekologiska evangelium var alltför magstarkt. "Det var många inom LRF, och jag var en av dem, som blev provocerade av det ekologiska och traditionella beskrevs utifrån ett väldigt svartvitt perspektiv", förklarar Peter Borring som är LRF:s regionordförande i Östergötland.
Vad ska man tro? Är LRF en trögtänkt surdeg till ludditisk organisation som har svårt att acceptera den nya tidens bud om ett naturligare, nyttigare och miljövänligare jordbruk? "Det är ett jätteproblem att inte fler ställer om till ekologiskt", säger Motalabonden Bengt-Åke Karlsson som har lämnat LRF och numera är ordförande i östgötadistriktet för Ekologiska Lantbrukare. "Ekologisk mat kommer att vara standardmat i framtiden", slår han fast och Peter Borring å sin sida medger att LRF inte hängt med i ekotrenden (Corren 12/4).
Otvetydigt är att ekomat har nått ökad popularitet bland svenska konsumenter. Så om det finns en växande marknad för ekologiska produkter, varför då detta tjafs? Vad är bekymret? Mer än att LRF verkar sitta fast med sina dieseltraktorer i det suspekta mineralgödseldiket. Bot och bättring bara, anpassa er och sluta streta emot! Eller?
Nödvändigtvis är det inget fel om ett visst kundsegment vill ha ekologiskt i butiken och vanlig sund marknadsmässighet råder. Men man ska veta att ekomat är lika delar en ideologisk fråga, som det är en livsstils- och identitetsmarkör i ett redan rikt och välmående välfärdssamhälle. Det är kort sagt en lyxgrej vi anser kunna kosta på oss.
Ekomaten existerar på villkoren av högre priser och en politiskt beslutad subventionsförsörjning av hundratals miljoner skattekronor varje år. "Tack vare statligt stöd har ekologisk produktion blivit en omfattande verksamhetsgren i samhället där alla led – jordbrukaren, certifieringsföretag (Krav), förädlingsindustri och matvaruhandeln – har ett intresse i denna produktionsgren", konstateras kritiskt i boken "Den ekologiska drömmen" som ett antal forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet gav ut 2014. Vetenskapligt finns föga eller inget stöd för att ekologiskt lantbruk skulle vara bättre än det konventionella.
Maten blir inte nyttigare, smakar inte annorlunda och miljövinsterna är en chimär. Ekoproduktion är bevisligen ineffektivare, ger mindre skördar och kräver mycket mer odlingsbar mark. Hade hela världen ställt om till ekologiska metoder vore resultatet katastrof och hungersnöd. Det som Peter Borring kallar "traditionellt" jordbruk är i själva verket det moderna, rationella jordbruket som räddat Sverige undan gårdagens elände med missväxt, mänsklig utsatthet och kraftigt miljöslitage.
Det är förståeligt att David Appelgren trivs förträffligt vid Omberg, denna Östergötlands naturpärla. Men när Carl von Linné i augusti 1749 passerade trakten under sin skånska resa var det inte lika idylliskt. "Ombergs djurgård var denna tiden mycket utbetad", skriver Linné och ger bilden av att rena skövlingen förekommit. Det var alltså då som samtliga östgötska bönder inte hade något annat val än att praktisera det gamla hederliga småskaliga ekojordbruk som idag blivit mode att hylla.