Muharrem Demirok, kommunalråd (C) i Linköping, är ingen politiker som kan förväxlas med en grå strukturtapet. Orädd, profilerad och färgstark, sällan utan uppslagsrika idéer som man inte alltid behöver göra vågen över - men som onekligen bidrar till att vitalisera det lokala diskussionsklimatet.
Personer som vågar sticka ut i partipolitiken är viktiga, så att inte det representativa folkstyret förtvinar till ett sömnpiller. Demirok har nu skapat rubriker genom att föreslå lokala utegångsförbud, som en åtgärd mot den grasserande bilbrännarhuliganismen som plågar landets utanförskapsförorter.
Det kan man ju lugnt kalla en kontroversiell debattfackla. Vilket i sig är bra, som ett sätt att inskärpa hur allvarligt läget faktiskt är.
”Samhället och polisen har misslyckats. Nu är det kriminella som vinner varje gång och det drabbar framförallt de människor som bor i redan utsatta områden. Det är en fara för hela demokratin”, säger han i Corren.
Problemanalysen är korrekt. Men ska vi sträcka oss till det partiella undantagstillstånd som utegångsförbud i brottsbelastade bostadsdistrikt innebär? Det är trots allt inte revolutionära massupplopp eller regelrätta krig där.
1) Utegångsförbuden skulle drastiskt beskära friheten för den förkrossande majoriteten av hederliga, skötsamma människor som lever på dessa platser. Det är inte rimligt.
2) Utegångsförbuden kräver - om de ska tjäna sitt syfte - ständig närvaro av en patrullerande ordningsmakt som upprätthåller förbudet och kan gripa dem som trotsar det. Då kan man lika gärna återställa trygghet, lag och ordning genom ökad polisiär närvaro och övervakning utan utegångsförbud, eller hur?
Dock ett aber. Den statliga polisen är mycket välutbildad. Men gles i sina led, utsatt för dålig ledning, och uniformerad fotpatullering - som bevisligen ger goda resultat i stökiga miljöer - ägnar de sig aldrig åt (okej det sista var en överdrift, 1 procent av arbetstiden utgörs av fotpatrullering vilket ju är mer än noll). Uppklarningsprocenten av vardagsbrott är också skrämmande lågt.
Så istället för lokala utegångsförbud, kunde väl Muharrem Demirok lyfta frågan om en kompletterande lokal poliskår till statens, anställd av kommunen och direkt ansvarig inför den.
Då skulle vi sannolikt få väsentligt effektivare muskler i kampen mot den tendens till kriminella ”no go-zoner” och parallellsamhällen, som Demirok så förtjänstfullt pekar på.