I riksdagen förra året ställde sig Moderaterna bakom det dubiösa beslutet att ersätta licensmodellen med obligatorisk tvångsfinansiering av statens mediebolag via skattsedeln. Nu märks en tydlig byxångest i partileden.
Det tyngsta länsdistriktet i Stockholm kräver att public service på sikt läggs ner. Från andra håll i M-landet glunkas det om att public service-uppdraget och skatteavgiften åtminstone borde ses över.
Debatten är befogad. Men varför lyfte inte Moderaterna dessa frågor innan riksdagens klubba slog i bordet? Kritiken får något av eftertankens kranka blekhet över sig. Principiellt är den dock angelägen.
Varför ska staten alls bedriva medieverksamhet? Mycket av samhällsjournalistiken i public service är visserligen väldigt bra. Glöm det högerpopulistiska hetsandet á la Trump och SD om vänstervridning och fake news.
Starkt problematiskt är emellertid SVT:s och SR:s skattemedelsbekostade marknadsintrång med webbsatsningar som snedvrider konkurrensen och försvårar överlevanden för lokala, enskilda mediehus.
Och varför måste public service nödvändigtvis vara en Mädchen für alles som glatt sprätter iväg sina garanterade mångmiljardresurser på kommersiella tingel-tangelprogram likt enfaldiga sångtävlingar, feta hundar som bantar, folk som dabbas att gifta sig vid första ögonkastet och annat i den slafsiga stilen?
Ur frihetligt liberalt perspektiv är det inte svårt att ideologiskt argumentera för en nedläggning av public service (statsmakten och den mediala sfären bör aldrig sammanblandas). I den svenska vardagsverkligheten är det dock knappast politiskt realistiskt att ett avskaffande kommer att ske. Den riksdagsmajoriteten får vi titta i månen efter.
Mer relevant är därför en diskussion kring vilken roll public service egentligen ska spela. Jag kan tänka mig att dess existensberättigande främst ligger i ett väl avgränsat högkvalitativt komplement till den fria marknadens utbud, med primärt ansvar för samhällets intellektuella infrastruktur.
SVT och SR skulle i renodlad form fungera ungefär som PBS och NPR i USA, förträffliga icke-vinstinriktade allmännyttiga TV- och radiokanaler vilka fokuserar på samhälle, nyheter, kultur och vetenskap. Finansieringen sker genom frivilliga donationer. Då Sverige inte har samma utbredda tradition på området lär det alternativet bli knepigt att rakt av kopiera.
Hur länge tror ni exempelvis att dagens smala, men oumbärliga bildningskanaler P1 och P2 hade klarat sig utan offentliga medel? Anslag från kulturbudgeten är nyktert betraktat ofrånkomligt, särskilt om mitt eget favoritönskemål angående SVT ska kunna infrias.
Jag skulle innerligt gärna se ett återupprättande av den klassiska TV-teatern. Redan på 50-talet anställde statstelevisionen en fast ensemble skådespelare. Regissörer som Alf Sjöberg och Ingmar Bergman engagerades. Målet var att sända en pjäs i veckan av förstklassiga och spännande dramatiker, från Strindberg till Pinter.
Dessa produktioner fick inte bara brett genomslag i folkhemmet, de gav även eko utomlands. Under senare decennier satte Bo Widerberg upp Arthur Millers ”En handelsresandes död” i TV-teaterns regi (1979), och på denna stolta nationalscen gjorde Björn Melander Lars Norén berömd med ”Natten är dagens mor” (1983).
Det var public service värd både namnet och pengarna!