Sverige har länge önskat stoltsera som en humanitär stormakt i världen. Fast på hemmaplan är det andra bullar dessa dagar.
Den generösa famnen mot flyktingar undan krig, förtryck och terror byttes snabbt mot nedfällda gränsbommar när de asylsökande från fjärran infernon blev så besvärande många. Det välfärdsindustriella komplexet fick svårt att absorbera volymerna (som den migrationsbyråkratiska eufemismen lyder) och utmanas systemet, slå vakt om systemet.
Evangeliet på temat öppna-era-hjärtan gav ändå inget lyft i opinionen när Medelsvensson hellre tycktes lyssna till predikanter med motsatt budskap.
Alltså mönstrades den internationella solidaritetens höga visa raskt ut mot nationellt vurmande och deklarationer om att blott Sverige svenska värderingar har i den folkhemska krusbärsbusken.
Den illusionslöse iakttagaren påminns kanske om Ronald Reagans klassiska, lätt cyniska skämt: "Det sägs att politik är det näst äldsta yrket i världen. Jag har i alla fall lärt mig en sak, nämligen att det har mycket gemensamt med det äldsta".
Även i förhållningssättet till tiggeriet har humaniteten fallit på politikerbörsen i takt med att många i folkdjupet börjat tröttna på att se luggslitna EU-migranter i gatuhörnen. En påpasslig testballong har som bekant sänts upp från regeringshåll om regelrätt förbud.
Statsminister Stefan Löfven, som gärna hänvisar till den svenska modellen som paradargument för eller emot vad det vara månde, lät också geschwint förklara att tiggeri inte är förenligt med denna hans omhuldade modell.
Egentligen handlar den svenska modellen om att staten ska hålla sig utanför avtalsförhandlingar och liknande mellan fack och näringsliv (Saltsjöbadsavtalet 1938, ni vet). Tiggeri är nu inte arbete. Men det är att karaktärisera som frivilliga ekonomiska transaktioner mellan enskilda människor, något som staten också bör hålla sitt lagstiftningsvapen borta från.
Därmed inte sagt att tiggeri borde anses som hållbar, rimlig försörjning.
Eller att vi ska godta osanitära kåkstäder och nedskräpning på annans mark (vilket redan är illegalt).
Eller att vi ska acceptera att EU-länder som Rumänien skamlöst utnyttjar unionens fria rörlighet till att exportera iväg en oönskad, fattig, utsatt minoritet till rikare medlemsstater.
Men när svenska politiker ordar om att förbjuda själva tiggarna, då är det snarare fråga om ytterligare ett kyligt kalkylerat offer på den krassa populismens altare.