Som nyvald centerledare sommaren 1971 förklarade Thorbjörn Fälldin: ”Målet för vår politik är det decentraliserade samhället. Decentraliseringspolitiken har två huvudlinjer. Dels är det decentraliseringen av beslutsprocessen, att så mycket som möjligt av besluten skall fattas så nära människorna som möjligt. Det är många tecken som tyder på att detta är nödvändigt om vi skall behålla och stärka förtroendet för den representativa demokratin. Dels gäller det att decentralisera bebyggelse och näringsliv.”
Detta var i en tid när flyttlassen från landsbygden fyllde miljonprogrammets gråa betongförorter i städerna. Urbaniseringen hade gått i racerfart efter andra världskriget och den sociala ingenjörskonstens samhällsplanerare hade blivit allt djärvare i sina anspråk.
Men i den ultramoderna industri- och välfärdsnationen Sverige växte missnöjet med dess baksidor: miljöhoten, den fartblinda teknikvurmen, storskaligheten, överbyråkratiseringen, maktkoncentrationen.
Ett sedan åratal insuttet och övermodigt regeringsparti, nu med Olof Palme vid rodret, gick dessutom i radikalare socialistinspirerad riktning.
Thorbjörn Fälldin var ingen ideolog. Dock förkroppsligade denne odalbonde från gården Ås i ångermanländska Ramvik värderingar vilka inte var väsensskilda en viss Thomas Jefferson; lantbrukaren från Monticello i Virginia som var amerikansk grundlagsfader och president 1801-09.
Likt Jefferson såg Fälldin samhället ur den småfolklige hemmansägarens perspektiv, vände sig mot politisk toppstyrning och elitvälde, var skeptisk till stadslivet som normerande för utvecklingen och värnade civilsamhällets medborgaranda.
"The true foundation of republican government is the equal right of every citizen in his person and property and in their management", sa Jefferson.
"Vaktslagningen kring den enskilda äganderätten har alltid varit en ledstjärna", sa Fälldin och slog i samma anda fast: ”Den enskilde individens rättssäkerhet är en lika viktig grundval för en demokratisk rättsstat som äganderätten. Vårt partis breda folkliga förankring har alltid gjort det till en självklarhet att ställa upp på individens sida mot byråkratisk myndighetsutövning och förmynderi".
Fälldins budskap och person gjorde honom till borgerlighetens naturlige härförare under 70-talet. Han kanaliserade stämningar i folkdjupet som blev murbräckan mot Socialdemokraternas långvariga maktmonopol, han avbröt socialiseringsivern och ledde Sverige in på friare vägar.
Såväl före, under och efter sin tid som partiledare och statsminister behöll han rötterna i myllan och fortsatte att bruka sin gård som den självklaraste sak i världen. Han lät sig aldrig deformeras av makten och politiken.
Thomas Jefferson från Monticello hade nog gillat Thorbjörn Fälldin från Ås. Finns det en himmel har de säkert en del att prata om däruppe.