Telefonen ringde i ett av rummen på Grand Hotel i Borås. Inge Pettersson, landstingsråd i Halland och ordförande i Centerpartiets valberedning, sträckte sig efter luren. Han var på besök i den västgötska metropolen för att delta i Svenska Lokaltrafikföreningens årsmöte.
Men i andra änden av telefonledningen hördes nu Thorbjörn Fälldin, som kort meddelade att han utlyst en presskonferens i Stockholm samma morgon. Inge Pettersson förstod genast att den kommande mediastormen skulle göra att Boråsresan varit förgäves.
Det var torsdagen den 5 december 1985. Sifos senaste väljarbarometer visade att Centern rasat till 6,5 procent. Några dagar tidigare hade Inge Pettersson sagt till Fälldin att valberedningen inte gett den förre statsministern fortsatt förtroende som partiledare. Centerstämman i Uppsala skulle fatta det formella beslutet. Dit återstod ett halvår. Men Fälldin väntade inte tills dess. Han vägrade låta sig bli, som han uttryckte det, ”politiskt kastrerad”.
Istället samlade Fälldin journalisterna kring sig på Centerns riksdagskansli denna murriga decemberdag och berättade utan omsvep att han fått sparken av sitt parti. Inge Pettersson fick därmed en famös fotnot i historien under öknamnet ”skarprättaren”, mannen som beseglade ödet för en av vårt lands främsta borgerliga politiker under 1900-talet.
På söndag fyller Thorbjörn Fälldin 90 år, odalbonden från Ramvik i Ångermanland som två val i rad lyckades snuva Olof Palme på statsministerposten. Första gången var 1976 och det är ingen överdrift att kalla valresultatet för en politisk jordbävning.
Under 44 år hade Socialdemokraterna regerat Sverige. De flesta hade aldrig upplevt en statsminister som var av annan partifärg än den som Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme företrädde. Borgerligheten tycktes dömd till en evig roll i tröstlös opposition.
Men det var innan Fälldin dök upp på scenen som centerledare i början av 70-talet. Med sina valkiga händer och fasta förankring i den småfolkliga myllan utmanade han frimodigt avigsidorna i den socialdemokratiska överhetsstaten: kollektiviseringen, monopoltänkandet, överbyråkratiseringen, löntagarfonderna och det långlivade regeringspartiets alltmer ogenerade maktfullkomlighet.
Medan Olof Palme lovsjöng ”den demokratiska socialismen” och reste på statsbesök till Fidel Castros Kuba för att hämta inspiration, var Thorbjörn Fälldins besked till medborgarna kompromisslöst: ”Vi sätter oss inte ner och förhandlar med Socialdemokraterna om införandet av socialism i Sverige”.
I viss mån framstår Fälldin som en svensk Thatcher i sitt orubbliga försvar av grundläggande frihetsvärden under denna epok. Han utmanade det självgoda vänsteretablissemanget och slogs för ett starkt civilsamhälle, värnade den privata äganderätten och småföretagen, samt betonade familjernas rätt att själva bestämma vem som skulle ha makten vid köksbordet.
Det var ett budskap som gick hem i stugorna. En fjärdedel av väljarkåren slöt upp bakom Centern, som för en tid blev borgerlighetens största parti. Med bistånd av Per Ahlmarks folkpartister och Gösta Bohmans moderater drev Fälldin bort vår egen folkhemsversion av Ludvig XVI:s l’ancien régime från makten.
För Socialdemokraterna, vilka kommit att betrakta sig som de enda legitima innehavarna av statsrådstaburetterna, kom maktskiftet som en chock. Det kändes som en statskupp, har Marita Ulvskog medgett. Bitterheten inom arbetarrörelsen blev inte mindre av att borgerligheten återupprepade bedriften genom att också vinna valet 1979.
Fälldins största stund inträffade 1981, när den sovjetiska ubåten U-137 gick på grund med kärnvapen ombord mitt inne på militärt skyddsområde i Karlskrona skärgård. Sedan en tid var kalla krigets konfliktnivå mellan västmakterna och sovjetimperiet oroväckande hög, vilket inte minst märktes av supermaktsblockens intensiva aktivitet i Östersjöområdet. Nu hade det bränt till på allvar för Sveriges del. Farhågor fanns att ryska marinstyrkor skulle göra ett fritagningsförsök av den strandade u-båten. Dåvarande överbefälhavaren Lennart Ljung kontaktade statsministern med ett bistert besked.
Som Fälldin sagt efteråt: ”Befälhavaren sa: ’Nu vill jag berätta för dig att vi har på radar sett hur två fartyg närmar sig Karlskrona. Har du något att tillägga?’ Jag kände mig fruktansvärt ensam och hade inte tid att vare sig prata med de andra partiledarna eller någon annan i regeringen, utan jag sa bara: ’Håll gränsen!’”.
Lyckligtvis visade det sig vara ett falsklarm och dramat fick till sist en fredlig upplösning. Idag vet vi dock att Sverige var mycket närmare en skarp konflikt än vad allmänheten då förstod. Fälldin räddade spelet genom att dels samla nationen bakom sig inrikespolitiskt, dels sätta sig i respekt hos Sovjet genom att vägra kröka rygg och äventyra den svenska integriteten.
Den kompromisslösa repliken ”Håll gränsen!” sammanfattar både statsministerns kylighet och styrka under det ytterst kritiska skedet. Per Ahlmark har senare sagt att om Sverige någonsin riskerar att bli ockuperat önskar han att vi måtte ha en ledare av Fälldins kaliber. Finare beröm kan väl en politiker knappast få.
Thorbjörn Fälldins närmast fundamentalistiska kärnkraftsmotstånd ställde emellertid till stora problem och slet hårt på Centerns trovärdighet. Fälldin hade i valrörelsen 1976 kategoriskt lovat att stoppa ”marschen in i kärnkraftssamhället”, och framhållit att ingen statsrådspost var så åtråvärd att han skulle förmås att dagtinga med sin övertygelse i denna fråga.
När den nye statsministern ändå pressades till att ladda redan färdigbyggda kärnkraftverk upplevde många det som ett oförlåtligt svek. Läget blev inte bättre av att den ovana borgerliga koalitionen brottades med lågkonjunktur, arbetslöshet, varvs- och tekokris.
Det kärvade bitvis ordentligt i samarbetet. Det blev fyra olika regeringar – tre med Fälldin som chef, en med Folkpartiets Ola Ullsten – innan Olof Palme förmådde återvinna väljarnas förtroende 1982.
Men då var Sverige ett annorlunda land. Maktväxlingen 1976 innebar i sig en mental förändring – det öppnades ett fönster som vädrade ut en kvävande politisk unkenhet och gjorde debattklimatet väsentligt friskare. Kollektiviseringen och de värsta vänsteranspråken hejdades. Utvecklingen mot ett friare, mer pluralistiskt samhälle hade inletts och gick inte att rulla tillbaka.
Detta är Thorbjörn Fälldins historiska insats.
Centern lönade honom illa genom det ovärdiga sätt varpå man framtvingade hans avgång i december 1985. Det var en sorglig sorti för en av de sista verkligt stora personligheterna i svensk politik. I höst är det precis 40 år sedan bonden från Ramvik välte Socialdemokraternas maktmonopol över ända och bröt mark för senare decenniers liberala reformvåg som moderniserade Sverige.
Politik är en ofta otacksam, utsatt och grälsjuk bransch med många hårda ord. Inte minst därför finns en viktig poäng i att ibland lägga stridslystnaden åt sidan och visa större generositet mot dem som ändå sticker in huvudet i lejonkulan och axlar samhällsansvar på olika förtroendeposter. Ett utmärkt tillfälle till detta är på söndag. Må Thorbjörn Fälldin äntligen hedras med all den uppskattning han förtjänar för allt han gjort för vårt land.