Hälften av jordens befolkning bor numera i städer. Enligt en FN-prognos kommer den siffran att öka till 70 procent år 2050. Det är lovande. Ekonomiska studier visar ett otvetydigt samband mellan urbanisering och stigande välstånd. Tätortens lockelse är inte svår att förstå, dess främsta löfte handlar om mänsklig frigörelse.
Generellt erbjuder stadskulturen en mångfaldens miljö av större tolerans, vidgade horisonter, myllrande möjligheter till social interaktion, jobb, karriär, entreprenörskap, utbildning och annan förkovran.
Dock. Förutsättningen är att lag, ordning och trygghet råder på gator och torg, överallt. I Sverige är det inte längre så.
Återkommande rapporteras det om bilbränder, vandalism, kriminella gäng, ideologisk/religiös extremism och stenkastning mot blåljuspersonal i utsatta bostadsområden riket runt. Oroligheterna i Norrköpings stadsdelar Hageby och Klockaretorpet är ett aktuellt exempel. Vi har även sett liknande tendenser av laglöshet i Linköpings Ryd och Skäggetorp.
Det är ett allvarligt hot mot enskilda människors liv, lem och egendom. I förlängningen urholkas även emancipationens och välståndets grunder, chanserna till en bättre tillvaro för mängder av invånare, om inte utvecklingen av "no go"-zoner i städerna kan stävjas.
I början av 80-talet lanserade två amerikanska forskare, George Kelling och James Wilson, den så kallade "Broken windows"-teorin. I korthet menade man att ett krossat fönster leder till ökad skadegörelse om inte skyndsam reparation sker. Lämnas nedbusningen i ett område utan omedelbara och kännbara insatser, sänds signalen att ingen bryr sig och den negativa spiralen av accelererande och allt grövre kriminalitet är ett faktum.
När republikanen Rudy Giuliani var borgmästare i New York 1994-2001 omsatte han denna teori i praktik. Utfallet är vida berömt. Från att vara en av världens hårdast brottsdrabbade metropoler, blev det en av världens tryggaste. Metoden var att slå ner på varenda brott och ordningsstörning; klotter, väskryckning, tjuvåkning i kollektivtrafiken, you name it. Inga fler krossade fönster utan att det lagades kvick som attan och gärningsmannen spårades upp, alltså.
Ett lämmeltåg av svenska politiker åkte till New York för att se och lära. Ändå misslyckades de med att upprepa bedriften på hemmaplan. Varför?
En viktig förklaring är vår politikerkårs oförmåga att få rätsida på polismaktens notoriskt dysfunktionella organisation. Polisarbetet i New York är baserat på stark lokal närvaro, synlighet och medborgerlig förankring med regelbunden, noga genomgång av brottssituationen i specifika områden.
Ansvaret för att sätta in effektiva åtgärder vilar på lokala polischefer, som byts ut utan pardon om de inte kan leverera. Incitamenten från politiker och allmänhet att göra ett fullgott jobb är som på en annan planet jämfört med Sverige.
Ett belysande exempel: riktad fotpatrullering av uniformerad polis i brottsbelastade områden ger bevisligen goda resultat. Polisforskaren Stefan Holgersson undersökte 2012 hur mycket av den svenska polisens arbetstid som ägnas åt fotpatrullering: en (1) procent! Mesta tiden spenderas antingen med att sitta i bil eller sitta på stationen. Vardagsbrott beivras knappt längre. Konstigt att det har blivit som det blivit i vårt arma fosterland?