”Du måste förstå hur in i helvete tråkigt det var på 70-talet. När jag tänker tillbaka ser jag mig själv stå på Medborgarplatsen och frysa. Det är helt jävla tomt på människor. Det fanns ingenting på kvällarna”, har Henrik Franzén sagt. Under namnet Henrik Hemsk gjorde han revolt mot tristessen som sångare i Grisen Skriker, ett av Stockholms främsta punkband när det begav sig.
Som DN nyligen rapporterat (24/7) är London dessa dagar insvept i punknostalgins tecken med utställningar, filmer, musik och debatter. Det är ju 40 år sedan den stora jordbävningen 1976, då Sex Pistols slog igenom med singeln ”Anarchy in the UK” och punkvågen rullade igång. Kanske är det passande för detta minnesjubileum att Storbritannien precis skakat om Europa igen genom att i punkig anda ge EU fingret.
1976 var London präglat av djup ekonomisk kris, arbetslöshet, politisk handlingsförlamning och allmän gråhet. Ur detta bottenläge exploderade punken som ett argt, kreativt fyrverkeri. Musiken är enkel, rå, snabb, rebellisk, spännande. Ungdomar i trasiga kläder, kortklippt taggigt hår och med säkerhetsnålar genom kinderna dyker upp på gatorna och ger etablissemanget rejäl skrämselhicka.
Snart når punken Sverige. Horder av tonåringar faller för det aggressiva uttrycket hos Sex Pistols och andra brittiska band i samma skola. De låter dessutom som varenda kotte kan lira likadant.
I sunkiga källarlokaler riket runt föds oräkneliga svenska punkgrupper, bland dessa Ebba Grön, KSMB, Kriminella Gitarrer, Rude Kids. Det blir ett osannolikt drag som får de trånga folkhemsväggarna att rasa.
Med banden kommer även massor av nya klubbar och samlingsplatser. Hela rörelsen präglas av en upprorisk gör-det-själv kultur. Egenhändigt inspelade och utgivna vinylsinglar (punkmusikens ultimata format) utmanar de kommersiella skivbolagens dominans.
Punkarna greppar inte bara gitarrerna och mikrofonstativen. De tar också skrivmaskinerna och kopieringsapparaterna i besittning. De etablerade medierna, vilka inledningsvis har svårt att ta punken seriöst, får sig en match genom en uppsjö av fanzines.
Punkarna beskylldes ofta för destruktivitet och nihilism. Attityden var totalt anti mot vad den äldre generationen stod för. Inte bara kapitalismen och småborgerligheten, utan också den förstelnade proggen och 60-talets vissnade hippieideal. Punken var ett anarkistiskt generalangrepp mot auktoriteter och hierarkier av alla slag.
Rörelsen hade heller inga ledare, inga manifest, erbjöd inga alternativ. Revolten som sådan var det avgörande. Konfrontation och provokation blev medlet att definiera sin individualitet och röja ett eget utrymme i tillvaron. I punken var allt tillåtet, den vägrade acceptera fasta mallar för hur livet skulle vara.
För otaliga ungdomar gav punken möjlighet att våga lita till egna krafter, bygga upp självförtroendet och speglade den stigande vantrivseln med det svenska 70-talets bedövande trygghetskollektivism och förnumstiga pekpinnementalitet. Det behövdes en ordentlig pulshöjare som satte fart på livsandarna och punken levererade.
Den förlöste inte bara unga människor. Man kan utan vidare säga att punken som kulturellt fenomen bidrog till att göra Sverige friare, mindre konformistiskt och mer tolerant.
Tack Sex Pistols!