Raoul Wallenberg, vår svenske diplomat som räddade tusentals judar undan Förintelsen, har begärts officiellt dödförklarad av Skatteverket. Det nog i sak rimligt. Wallenberg föddes 1912. Han blev sannolikt mördad av Stalins hantlangare efter att Röda armén tillfångatagit honom 1945. Samtidigt finns något djupt, sorgligt symboliskt i att denna begäran kommer just nu, när svensk flyktingpolitik hastigt svängt från stor generositet till sträng restriktivitet. Betyder inte detta att vi i praktiken mer eller mindre också dödförklarat de ideal som Raoul Wallenberg stod för?
Den svenska välfärdsstatens konstruktion klarar inte flyktingströmmens påfrestningar, hävdas det. Okej. Men om systemet kommer i konflikt med rätten till liv, vad ser vi då som problemet att angripa? 1) Rätten till liv? eller 2) Systemet och den politisk/byråkratiska sektor som upprätthåller det?
Dessutom: det är svårt att se någon Wallenberg rymmas i hjärtat på dem som idag talar i kliniska termer av ”volymer” och ”kvoter” om desperata människor som söker fristad i Europa från krig, terror och förtryck. Det man i själva verket säger är: ”Vilken dos av rätt till liv kan vårt system tåla?” Cynismen i denna orättfärdighet är faktiskt slående.
Den liberala filosofen Ayn Rand kan vi ha delade uppfattningar om. Men begrunda ändå hennes följande formulering: "Det finns bara en grundläggande rättighet (alla andra är konsekvenser och korollarier av den): en människas rätt till sitt liv. Livet är en process av självbevarande och självgenerande handlingar – vilket betyder: friheten att vidta alla de handlingar som krävs för att en rationell varelse ska kunna upprätthålla, främja, förverkliga och glädjas i sitt eget liv. (Det är det som är innebörden av liv, frihet och strävan efter lycka.)" Skulle vi själva vilja att denna rätt fråntas oss?
Den värsta flyktingkatastrofen sedan Hitler och Stalin stack världen i brand är ett pågående faktum. Fundamentala civilisatoriska värden är åter satta på spel. Redan i Första Mosebok (Genesis) ställs den avgörande frågan: "Skall jag taga vara på min broder?". Att svara nekande, att i kyla vända sig bort, att mumla ursäkter, är inte bara anti den judisk-kristna etiken. Det är anti-Raoul Wallenberg, anti-liberalism, anti-humanism. Det är, kort sagt, att vara en motmänniska istället för att vara en medmänniska.