Är det fler som börjar bli trötta på beskådandet av den förgrämda politiska sällskapsleken "vem tar vem"? Spelteorier och taktiska överväganden avlöser vandra, det spekuleras hit och dit, få ämnen tycks vara värda lika mycket tid och energi i partimänniskornas egenartade värld som just detta: hur ska regeringen se ut efter nästa val om resultatet blir si eller så?
Det traditionella blockupplägget för kampen om, och utövandet av, den offentliga makten är slaget i spillror. Varken det blåa eller det röda laget kan längre få till det ordentligt. Ett brunt lag har ju gjort entré som ett tredje svartepetterblock, vilket förvirrat alla inbitna partigängare. Hjälp, inget är som gammalt och fornt - hur gör vi nu?
Halvvägs in i denna mandatperiod är det tämligen uppenbart att dagens "lösning" inte är mycket att hurra för (den famösa Decemberöverenskommelsen må formellt vara dödförklarad, men i praktiken lever liket ändå).
Alliansen har, bittra efter valförlusten 2014, lämnat walk-over när det gäller ansvarstagande. S är - med de borgerliga partiernas skadeglatt goda minne - fastsurrade med MP och V i en bräcklig regeringsskuta på drift ut i allt djupare grönvänstervatten.
Massor av borgerliga sympatisörer (samt en hel del partiaktivister) grumsar frustrerat över situationen och vill bjuda in det monomant främlingsfientliga järnrörsgänget SD som nya lagkamrater, precis som om det vore ett bättre alternativ för landet.
Och under tiden dansar ledarna för de fem partier som sedan 80-talets mitt varit bärare av den tidigare så framgångsrika, men nu punkterade, svenska reformagendan vidare i vilsevalsen. Skärpning! Sådan omogenhet finns ingen anledning att acceptera av vuxna människor som gör anspråk på att vilja ratta riket (och tar bra betalt för det också, på det arbetande och företagande folkets bekostnad).
Den förkrossande majoriteten av väljarna har faktiskt INTE röstat på SD, V eller MP. Varför ska då dessa partier tillåtas förlama det politiska livet och välta den fortsatta moderniseringsprocessen av Sverige över ända?
Om förutsättningarna släckts för det invanda blockbeteendet, där S- och M-ledda reformregeringar växelverkar med varandra, kan det väl inte vara så himla svårt att hitta andra fungerande former? Det överskuggande viktiga är politikens innehåll, och tunga problem att riva tag i saknas sannerligen inte. Däremot tycks det vara ont om statsmannaskap.