Tidigare statsminister Göran Persson (S) sa en gång att han kunde lukta sig till opinionsläget. För detta uttalande fick han utstå visst hån av fåkunniga begabbare.
Men Persson, som den kloke man han är, hade naturligtvis tagit lärdom av filosofen Friedrich Nietzsche: "Vi kan inte ens föreställa oss i vilken utsträckning våra kroppsliga sinnen är viktiga och vilken kraft de besitter. Liksom vi inte har en aning om vilka oerhörda observationsinstrument de utgör. Till exempel näsan om vilken ingen filosof hittills talat med tillräcklig respekt och tacksamhet. Näsan utgör det mest känsliga instrument vi har tillgång till".
Huvudkravet på en partiledare, tillika statsminister, torde vara givet. Denne måste ha näsa för politik. Har Stefan Löfven det? Frågan bör allvarligt ställas.
Halvvägs genom mandatperioden har han knappt ens fått styrfart på sin regering, som driver runt i en rödgrön dimbank utan varken begriplig uttalad kurs för färden, eller med någon klar förlöst befälsordning. Självfallet är det ingen avundsvärd sits för vem det vara månne att bedriva ett minoritetsstyre med svagt stöd i en riksdag som den nuvarande. Det skulle behövts någon med Perssons näsa för att nosa upp lösningar, utgångar och möjligheter. Att Alliansen skyr alla försök att själva överta regeringsansvaret är talande.
Men riket måste likt förbannat rattas och tuffa utmaningar mötas. Politiken som de flesta av oss följer via medierna kan påminna om ett slags schackspel. Men insatserna som partierna spelar med är villkoren för människor av kött och blod ute i den högst reella verklighet som är samhällets. Därför ligger det i allas intresse att vi åtminstone har en ministär i Rosenbad som hyggligt fungerar och inger någon slags respekt.
Vad har vi nu? Betrakta den osannolikt bisarra cirkus som Miljöpartiet har ställt till med. Förutom att S och MP är ett väsensskilt koalitionspar rent ideologiskt, har det blivit generande för Sverige som nation att ett sånt omoget och gränslöst gröngölingsparti släppts in i regeringskretsen. Inte undra på att Persson höll dörren låst.
Med olyckorna Mehmet Kaplans och Åsa Romsons sortier från statsrådstaburetterna är en regeringsombildning aviserad. Hur den utfaller blir rimligen kritisk för Socialdemokraternas chanser att rädda upp vad som räddas kan av landets styre innan nästa val. Att kicka iväg det politiskt, intellektuellt och moraliskt komprometterade blysänket MP förefaller då lika logiskt som nödvändigt. Fast räcker det?
Det är ändå Löfven som bär huvudansvaret för det kaosartade MP-samarbetet, en i partipolitiken vilset navigerande man, utan luktsinne att skriva hem om, snarare utklädd än iklädd en statsministerkostym han uppenbart inte fyller. Intrycket han ger är mer ömkansvärt än förtroendegivande. Så om det ska regeringsombildas, gör det ordentligt och byt ut honom.
Varför inte mot Peter Hultqvist? En stabil och rejäl gråsosse i bästa mening, med allt vad Löfven saknar i pondus, tydlighet och auktoritet. På sitt klingande trygga dalmål har han vunnit bred respekt som försvarsminister. Han har även, precis som Persson, mångårig verklighetsnära politisk erfarenhet som kommunalråd. Han förefaller, kort sagt, ha näsa.