1906 drabbades San Francisco av en jättelik jordbävning. I dess följd utbröt förödande bränder. Hälften av stadens bostadsbestånd förstördes. Över en halv miljon människor stod plötsligt hemlösa.
Ingen bostadsbrist fanns före katastrofen och på förbluffande kort tid återställdes förhållandet. Det dröjde bara en dryg månad innan alla hade tak över huvudet igen. Hur var det möjligt?
Ekonomen Friedrich von Hayek talade om spontan ordning, ett begrepp som knyter an till Adam Smiths tes om den osynliga handen. Civilsamhällets människor interagerar på en fri marknad, som reglerar sig själv enligt mekanismen utbud och efterfrågan. Informationsöverföringen som styr hur resurserna ska fördelas på optimalaste sätt, och tillfredsställa alla individers val och preferenser, sker via prisbildningen.
Därför bör staten vara försiktig med ingrepp som försvårar för marknadsaktörerna att möta varandras behov. I San Francisco visade civilsamhället sin styrka att snabbt lösa den akuta bostadskris som uppstod med naturkatastrofen.
I Sverige har vi också en akut bostadskris. Fast katastrofen som är dess upphov är inget naturfenomen, utan politikertillverkad.
Lager på lager av ursprungligen välvilligt menade regleringar och detaljföreskrifter har förstört den spontana marknadsordningen. Istället har vi fått något som mer påminner om den sovjetiska planekonomins kroniska sjuka av brist, köer, myglande och ruffel.
Eftersom partierna skapat denna strukturella varböld, borde de väl också kunna kurera den?
Det är precis vad den senaste tidens blocköverskridande bostadssamtal mellan det blåa och röda politikerlaget syftat till. Hoppet om att rationalitet, förnuft och en hyggligt sundare marknadsmässighet skulle segra grusades dock i måndags. Förhandlingarna bröt samman.
Uppenbarligen förmådde varken opposition eller regering utmana sina egna särintressen och väljargrupper som tjänar på bostadssektorns snedvridande regleringsekonomi.
Exempelvis har priserna på bostadsrätter drivits upp till konstlade bubbelnivåer i storstäderna och den välbeställa medelklassen vill förstås inte riskera sina gyllene investeringar (och stora banklån). Samtidigt vill naturligtvis inte de som gynnas av artificiellt låga hyror i attraktiva områden riskera sina förmånliga kontrakt.
Förlorare fortsätter nu att vara alla andra och samhället som helhet. Beklämmande.