En tidning. Det är ett mycket speciellt sorts företag. Personerna bakom den moderna dagspressens framväxt under 1800-talet startade sina verksamheter utifrån de lika ädla syftena att dels påverka och spegla samhället, dels tjäna pengar. Spänningsfältet mellan bokstäverna och siffrorna, mellan publicisten och ekonomen, gav en fascinerande laddning.
Den skrivande tidningsmakaren och den räknande tidningsmakaren kunde baktala, gräla och misstro varandra. Alltid väl medvetna om sitt djupt ömsesidiga beroende. Det hela skapade ett kreativt drivhus, som inte sällan fick trycksvärtan att glimra.
Nyligen gick en av Sveriges främsta publicister ur tiden: Bo Strömstedt, Expressens stridbare chefredaktör 1977-1991. Ja, han var mer än chefredaktör. Strömstedt förkroppsligade vad som då var landets största, mäktigaste tidning. Hans hjärta slog med tryckpressen, hans nervtrådar var kopplade till den. På ett unikt sätt levde han varje nummer som gavs ut.
Mycket har förändrats i branschen sedan dess, inte bara Expressens upplaga föll efter att Bo Strömstedt lämnade rodret. Internets genombrott strax därpå fick snart varenda tidning att svikta ekonomiskt under den digitala strukturrevolutionens tyngd.
Mängder av redaktioner har tvingats till smärtsamma förändringar och sökande efter uppdaterade affärsmodeller för att klara överlevnaden. Pessimister som spår sotdöden för pressen och den kvalificerade journalistiken råder ingen brist på. Den räknande tidningsmakaren tittar dystert i bokföringen och sätter den skrivande tidningsmakaren på svältkost. Det kreativa spänningsfältet från förr ersätts av en negativ spiral. Produkten blir fattigare, läsarna flyr. Är detta branschens mörka tillstånd och oundvikliga framtid?
Nej, det är icke givet. Processen att ömsa skinn till den digitala erans förutsättningar är krävande, men övergående. Vad som gäller är att inte tappa livförsäkringen: det goda ordet. För Bo Strömstedt var värnet av det goda ordet, det fria och bångstyriga ordet, av central betydelse. Det var också god ekonomi. Ty som Strömstedt formulerande sitt recept: bokstäver som dansar får siffrorna att dansa.
Vad säger att den modellen skulle vara uttjänt?
Carl Adam Nycop, Expressens legendariske grundare, var inne på samma spår och menade att attraktivt skrivande måste vara som jazz; rytmiskt, fräckt, improvisationsrikt, svängande. Hur var det nu den där låten med Duke Ellington löd? "It don’t mean a thing, if it ain’t got that swing!".
Och sväng, det ska alltid Corren bjuda på. Häng med!