Så skrev Mary Wollstonecraft 1792. Den feministiska författaren har alltid orsakat kontrovers och varit föremål för både stora hyllningar och hård kritik – för sina alster så väl som för sitt närmast anarkistiska levnadssätt.
Mary Wollstonecraft levde och verkade i 1700-talets London. Under sitt liv försörjde hon sig bland annat som lärarinna, men tidigt föddes drömmen om att skriva. Möjligheterna för kvinnor att försörja sig som skribenter var vid denna tid begränsade – men om detta verkade Wollstonecraft ta liten notis då hon bestämde sig för att bli författare. 1787 skrev hon till sin syster Everina att hon tänkte bli "den första av ett nytt släkte" – och det blev hon. Trots stormiga perioder – med dramatiska kärleksaffärer, psykiska problem och andra motgångar – upphörde Wollstonecraft aldrig att skriva. Hennes beslutsamhet för närmast tankarna till Ayn Rands järnvägsentreprenör Dagny Taggart, i romanen Och världen skälvde.
Hennes texter är poetiska, men hårda, och hon kritiserade både Edmund Burke och Jean-Jacques Rousseau starkt.
Wollstonecrafts Till försvar för kvinnans rättigheter har kommit att bli en av grundtexterna inom feminismen. I denna gjorde hon bland annat sin kontroversiella skildring av kvinnor. Hon framförde att de var löjliga och ytliga – men var även tydlig med att denna begränsning var sprungen ur bristen på bildning. Hon skrev: "Då de lärts från sin späda barndom att skönhet är kvinnans spira, formar sig sinnet efter kroppen, genomströvar sin förgyllda bur och försöka bara smycka sitt fängelse."
Hon kritiserade även överdriven känslighet och menade att de kvinnor som gör sig skyldiga till sådan inte bara skadar sig själva utan hela civilisationen. Wollstonecraft trodde på rationalitet och egenansvar.
En annan viktig del i hennes ideologi var rättighetsetiken. Wollstonecraft konstaterade koncist: "Utan rättigheter kan det inte finnas några åliggande plikter." Kvinnor måste alltså med nödvändighet tillskrivas vissa rättigheter om de förväntas bidra till samhället.
Idag känns Wollstonecrafts ideologi – med rättighetsetik, individualism och egenansvar – långt borta. I Sverige verkar många feminister närmast vilja förminska sig själva till just de inkapabla väsen som Wollstonecraft beskrev, oförmögna att skapa sin egen lycka och fatta genomtänkta beslut. De har liten eller ingen respekt för de klassiska frihetsrättigheterna – och deras postmoderna analys har gjort dem oförmögna att kritisera många av de personer som behandlar kvinnor som andra klassens medborgare. Dagens svenska feministiska rörelse (åtminstone den som själv bär namnet) verkar helt strunta i de liberala tankar som lade grunden för den feministiska filosofin – när det är precis dessa som den skulle behöva minnas.
1795 gav sig Mary Wollstonecraft iväg på en affärsresa genom Norge, Danmark och Sverige. Hennes intryck av resan återgavs i brev som sedan utgavs året därpå. Jag kan bara föreställa mig vad hon hade skrivit om hon hade gjort den resan idag.