Genom åren har Turkiet gång på gång stött sig med Nato. Organisationen, gärna sedd som demokratins bålverk, har besvärats av ett medlemsland där militärer till och från gjort statskupp och gripit makten. Det var ett hårdfört Turkiet som svarade på grekernas försök att förena Cypern med Grekland. Man invaderade ön 1974, ett steg som Nato inte förmådde att hantera politiskt.
Och när USA anföll Irak 2003 vägrade Turkiet oväntat att tillåta en transitering av den amerikanska 4:e infanteridivisionen till den irakiska gränsen. När anfallet inleddes hade divisionen tvingats lasta ombord på nytt och befann sig ute till havs utan att kunna påverka skeendet.
Turkiets värde för Nato har varit att landet behärskar Bosporen och kan hindra den ryska Svarta-havsflottan att löpa ut i Medelhavet och hota transporterna genom Suezkanalen. Dessa var länge av vikt för britterna och för USA:s intressen i Mellanöstern. Men moderna stora fartyg minskar nu kostnader och tid för att runda Afrika. Och frågan är om inte vapenutvecklingen förvandlar de ryska krigsfartygen mer till ett medel att i fred visa flaggen än att vara ett reellt hot i krig.
Washington har alltmer irriterats av Turkiets agerande i Syrien, dess oljeaffärer med den Islamiska Staten (IS), den öppna gränsen mot Syrien för alla fanatiker som ville förena sig med IS samt president Erdogans krig mot de kurder i Syrien som är USA:s allierade i kampen mot IS. Nedskjutningen av ett ryskt stridsflygplan skapade problem. Nato måste bejaka Turkiets rätt att hindra överflygningar, men såg det som en helt onödig konflikt med ryssarna.
Till detta kommer Erdogans utpressning av EU för att hejda flyktingvågen mot Europa.
Så gjorde Turkiet avbön för nedskjutningen av det ryska planet och Erdogan for till Moskva och mötte president Putin. ”Min käre vän Vladimir” som Erdogan nu kallar honom. Återstår att se vad denna nya kärlek innebär. Svenska medier har tonat ner vikten av Erdogans besök. Och det är klart – det är rimligt att Turkiet och Ryssland återgår till att tala med varandra. Men ett närmandet ger parterna fördelar som kan besvära omvärlden. Putin önskar försvaga Nato och påverka Turkiets framtida vägval.
För Ryssland kan ett samarbete med Turkiet öppna vägar ut ur EU:s och USA:s sanktioner. Att återfå exporten till Ryssland och återse strömmen av ryska turister är av ekonomiskt värde för Turkiet. Men kanske är det också ett spel där Erdogan öppnar den politiska basaren i tron att Turkiets betydelse gör det möjligt att köpslå både med Ryssland och USA om ekonomiskt och politiskt stöd. Mellan Putin och Erdogan, båda hänsynslösa maktspelare, är det säkert inte vänskap som förenar, utan den ömsesidiga nytta man kan få av att slå följe en bit längs vägen.
USA:s intresse för Mellanöstern avtar i den takt som beroendet av den saudiska oljan minskar. Det medför att Turkiets betydelse för USA också krymper.
Det som just nu ger Turkiets fortsatta Natomedlemskap ett värde är kampen mot den radikala islamismen. Den dagen IS är territoriellt utrotat kommer kanske Nato att se Turkiet under en alltmer självsvåldig Erdogan som en belastning snarare än en tillgång.
För övrigt anser jag att värnplikt måste återinföras.