Som för att understryka hur rätt han har kom budet om Gösta Ekmans död den första dagen i denna grymma månad.
Ännu en av dem som hör ihop med mitt liv och givit det innehåll är borta; de börjar bli många nu vilket betyder att jag levt ett antal decennier. Men Gösta Ekman betydde något också för yngre – hans plastik och komiska talang var ålderslös.
Vad kunde lätta trycket från den grymma april? ”Picassos äventyr” - Hasseåtage-filmen där Gösta Ekman gör huvudrollen som den genialiske och övermåttan uppskattade konstnären. Jag tyckte om den första gången och andra gången, det var länge sedan, – och jag tyckte om den nu också.
Filmen är egentligen en liten konsthistoria från 1900-talets början till Picassos död 1973 med stark tonvikt på de omvälvande årtiondena runt första världskriget.
Roliga scener, mängder av bekanta ansikten i rollerna. Ett lätt, mycket lätt handlag också med historiens rysligheter. Att ställa upp Hitler (Magnus Härenstam) och Churchill (Sune Mangs) som två tävlande målare är kusligt roligt och ingalunda förenklande.
För att inte tala om hur kongenial Per Oscarsson är som Guillaume Apollinaire, den surrealistiske och tragiske poeten.
Apollinaire? Just det, vem var han? Och därmed närmar jag mig mitt ämne – våra kulturkunskaper.
Hela ”Picassos äventyr” är en referenskatalog till modernismens förgrundsfigurer – konstnärer, musiker, filosofer, författare, mentorer och konstköpare. Den bygger först förstås på att man vet vem Picasso var och såg ut och att man har någon hum om hur några av hans mest kända tavlor. Att man hört talas om artistkretsarna i Paris, vet att där fanns en misskänd musiker – Erik Satie som alltid bar svart, rundkullig hatt. Och så vidare, och så vidare.
Filmen är förvisso gjord av en lundaakademiker Hasse Alfredson och en uppsaladito Tage Danielsson men den var tänkt för deras stora publik. Och de nådde den. Trots den högkulturella barlasten.
Jag behöver inte orda närmare om hur de lyckades, bara framhålla ”äventyr” i titeln. För vem lockas inte av äventyret?
Hur annorlunda är det inte idag när SVT ska ta sig an klassisk kultur. Då drar man fram tungt artilleri, åkallar Sten Broman från 60-talets musikprogram Kontrapunkt, skrudar programledaren i falskt 50-talsstuk – och framförallt betonar hur märkvärdigt, svårt och exotiskt det kan vara med litteratur, musik och konst. Det vill säga när det inte handlar om melodifestival, deckare eller klottrare.
Varför är det så här? Varför ber kultur så ofta om ursäkt? Varför måste kulturpolitik förses med en nyttobeskrivning av typ hälsofrämjande, och avstressande och bra för besöksnäringen?
På det har jag inga andra svar än de allmänna – skolan ger inte samma grund som förr, nya musikstilar, nya tekniker, större utrymme för rörliga bilder, ovilja att ta till sig vad andra skapat – kort sagt tiden har ömsat skinn.
Men vad var det som fick mig att se ”Picassos äventyr” - jo förlusten av en människa. En begåvad, speciell människa.
Sådana speciella begåvade människor – kan det vara så att vi har brist på dem? Det kan jag aldrig tro nu när Sverige har hela tio miljoner invånare och inte åtta som på Hasseåtages tid. Saknas gör däremot generositet, tillit till idéer – tron på äventyret helt enkelt.