Ungefär så var det vid makten. Ställningen på toppen sällan ger tid till planering, än mindre till eftertanke. De program politikern gick till val på blir snabbt glömda och några genomtänkta omorienteringar hinns inte med. Där kommer nya frågor, där inträffar nya kriser som slukar all tid och kraft.
Jag kommer att tänka på dessa praktikernas ord när jag lyssnar till en rad lysande forskare och tänkare på årets Engelsbergsseminarium. Temat är stort – geopolitikens återkomst, vilket betyder att världen ska analyseras efter klassiska maktfaktorer som ekonomisk, militär, teknisk kraft. Och att målen är just Makt – att skydda den, att vidga den.
I stora svep får professorerna världshistoriens växlingar att te sig förklaringsbara – romarriket, mongolerna, portugisernas världsseglingar, Napoleon och Krimkriget, och så Ryssland, väldigt mycket Ryssland. Och tro inte att al Qaida och IS glöms.
Det är utomordentligt stimulerande men antagligen skulle flera av dåtida aktörer ha förundrats: för dem handlade det ofta om att reagera på en oväntad framstöt mot en gräns eller att registrera att konkurrenten seglade snabbare skepp.
I dagsläget är det alltså rörigare. Ta bara den brittiska folkomröstningen om EU. För att en gång för alla driva frågan ur sitt toryparti – och för att bli omvald bestämmer sig premiärminister David Cameron för att dels förhandla till sig ytterligare några särregler för Storbritannien, dels låta folket avgöra Storbritanniens framtid i eller utanför EU.
Samtidigt växer de populistiska strömningarna i Europa. Euron krisar, flyktingar kommer i hundratusental. Den nya nationalismen innebär inte bara starka känslor visavi gamla fiender utan nygamla krav på självstyre för skottar i Storbritannien, katalaner i Spanien med flera.
Det som skulle lösa ett internt partiproblem håller på att bli en sprängkil in i Europa. För också om de förnuftiga vinner på torsdag och Storbritannien blir kvar i EU lär kraven på ett ombygge av det europeiska huset – som det kallades på 1990-talet om någon minns – bara bli fler.
För huset har för många konstruktionsfel. Detaljregleringarna, pengaflödena mellan medlemmar, de sociala förmånerna – och inte minst den fria rörligheten för människor är ifrågasatta. De har helt enkelt inte stöd hos medborgarna. Det kommer att bli nödvändigt att backa. Ett surt äpple för mången politiker men processen är redan i gång. Regeringscheferna har bara svårt att se den mitt uppe i alla dessa saker som de är. Flertalet av de nya medlemmarna i östra Europa obstruerar, de spelar inte efter reglerna. Det har inte heller medlemmarna i söder gjort när de släppte kontrollen över sina budgetar. Och i norr tycker man egentligen att det räcker med frihandel.
Så när det om något decennium hålls ett seminarium med rubriken ”EU – vad blev det av” kommer professorerna att kunna göra eleganta översikter från romarna över Napoleon via Kol- och Stålunionen och till den fria marknad som låg i korten redan 2016.