Inget var som vanligt, men allt var ändå som vanligt. Punktligt klockan 13 öppnades dörrarna i stora börssalen och Mats Malm, Svenska Akademiens ständige sekreterare klev ut. För första gången sedan 1943 delades inget pris ut förra året. Det innebär att dörrarna till börssalen har stått stängda i nästan två år. De öppnas nämligen bara när ständige sekreteraren meddelar årets pristagare, och när denne kliver ut för att hålla sin Nobelföreläsning två månader senare. 

I år delades priset ut till Olga Tokarczuk och Peter Handke. Båda är kontroversiella. Tokarczuk anses antipolsk av landets högerextremister och Handke har stöttat den serbiske krigsförbrytaren Slobodan Milosevic. Men priset handlar om litteratur, inte politik. 

Årets Nobelpris i litteratur kommer naturligtvis förknippas med det senaste årets skandaler. Men Svenska Akademiens bedömning av litteratur och vårdande av svenska språket har överlevt sin kanske värsta kris hittills. Stadgarna har förnyats, ledamöter har avgått, nya har tillträtt och sättet som pristagaren utses på har förändrats. Det har varit ett stålbad i ordets rätta bemärkelse. Årets prisutdelning markerar slutet på en dålig, men kort, period i Akademiens historia. 

I över 200 år har den arbetet för det svenska språkets renhet, styrka och höghet, som syftet är. Det går att fnissa åt det högdragna och otidsenligt formulerade uppdraget. Men inget kan vara viktigare för svensk kultur än att högdragna och otidsenliga uppdrag fortsätter formuleras, oberoende av tidens tand. Svenska Akademien är inte ett vinstdrivande aktiebolag eller en statlig myndighet. Det är en fristående institution, i ordets rätta bemärkelse. Att sådana lever och frodas är omistligt, inte minst i ett land som Sverige. 

Här ville Skolverket, fram till dess att de ändrade sig, stryka antiken i ur grundskolans läroplan. Stormaktstiden skulle bytas ut mot ”Östersjöväldet”. I svenskundervisningen föreslås att lyrik, dramatik, sagor och myter ska utgå ur undervisningen. Så agerar en myndigheter. Men inte oberoende institutioner med syfte att värna svenska språkets renhet, styrka och höghet. 

Hade de haft att ta hänsyn till tidens nycker hade Svenska Akademiens uppdrag troligen präglats av hållbarhet och avkastningskrav. Det är svårt att tänka något mer enfaldigt. Därför bör vi glädjas åt att Svenska Akademien klarade sig genom prövningen som var 2018. Det var uppenbart att där behövdes vädras ut. Nu kan vi istället blicka framåt mot 233 nya år av Nobelpristagare i litteratur.