Det är en bra biografihöst i år. Flera riktigt bamsiga böcker om människor som verkat och betytt något i sin egen tid. Människor som fortfarande intresserar, ja, det är väl så att en välgjord levnadsteckning kan få en att tycka att just den här människan var värd att lära känna.

Alfred Nobel och Selma Lagerlöf är inte precis okända men de nya böckerna* om dem har satt dem i nytt ljus – och de har givit mig en del tankar så här i nobelpristider. 

Alfred Nobel, mannen med de förödande uppfinningarna och de stora pengarna. Mannen som var generös redan i livstiden, närde litterära drömmar och aldrig fick till det med någon jämbördig kvinna.

Just det här med hans kvinnolängtan är något att tänka över. Alfred Nobel levde i 1800-talet och i en samhällsklass där kvinnor främst skulle vara prydnader - vackra, välklädda, precis lagom flirtiga - och senare eventuellt ge liv åt ett antal arvingar. 

Men sådan var inte Alfreds drömkvinna. Med henne skulle han kunna tala filosofi och litteratur, idéer och samhällsfrågor. Han sökte en intellektuell partner – och aldrig fick han för sig att han inte skulle kunna finna en sådan kvinna. De fanns ju, de skrev, de höll politiska salonger, de drev frågor. 

Om detta står ingenting i hans berömda testamente. Och därför blir det väl nu en överraskning för Akademien.

Det där testamentet applåderades inte precis när det blev känt. Kungen var sur för att priserna inte skulle förbehållas svenskar och släkten var sur för att den inte fick hand om allt (nåja, en brorson bråkade inte men så hade han mycket egna, ryska oljepengar).

En som tidigt tänkte på priset för egen räkning var Selma Lagerlöf. Hon blev också pristagare nummer nio, 1909. Hon visste sitt värde, Selma Lagerlöf. Tidigt formulerar hon i brev sin övertygelse: hon tror starkt på sin begåvning, sin ingivelse – hon ska bli författare, hon ska bli läst. 

Visst är hon generös, engagerad i andra människor och i viktiga samhällsfrågor men hon kan också vara rätt hård om hon inte får utlopp för denna inre drift.

Få ifrågasatte priset till Selma Lagerlöf då och eftervärlden har snarast sett det som exemplariskt men det gäller inte precis alla. Är det verket och enbart det eller personen som ska belönas? 

Biografin ger ett svar: människan kan inte skiljas från sitt verk. Det är samma hand som skriver bokmanus och politiska tal, samma människa uppfinner dynamiten och donerar till mänsklighetens nytta.

Världen må väga – är romanerna så lysande att de väger upp politiskt motbjudande åsikter?

Sällan är mitt svar. 

*Anna-Karin Palm har skrivit om Selma Lagerlöf, Ingrid Carlberg om Alfred Nobel