Nästan varje vecka i snart tre år har ni läsare påmint mig om raderna jag skrev i december 2016.
Så här skrev jag:
Det är slutet av november och vi anordnar Corren mera-dagen i Correns hus på Badhusgatan. Mitt i rushen tar jag en paus, går upp på redaktionen och pustar ut några minuter. Då ringer tipstelefonen.
– Hej, jag heter Maud, jag är närmare 80 år gammal och fast i min rullstol. Jag tar mig ingenstans, porten nere på gatuplan har en flera decimeter hög tröskel, men jag skulle så gärna vilja köpa era erbjudanden på amaryllisar och julservetter.
Jag svarar ”det fixar vi” och knallar några minuter senare över till Mauds lägenhet i centrala Linköping.Jag ringer på och inifrån hörs ett svagt ”kom in”. När jag stiger in kommer Maud rullande från köket. En liten gullig gumma med trötta, gråtna ögon.
– Åh, tänk att du kom, det är ju alldeles fantastiskt, säger hon nöjt men ändå lågmält utan att le. Kom med här, kom med in i vardagsrummet, så ska du få betalt.
Maud parkerar mitt i rummet, mellan soffan och teven, men innan hon hinner börja plocka fram pengar fastnar hennes blick utanför fönstret. Hon sträcker lite på sig, för att kunna se över det höga balkongräcket utanför fönstret, och säger sedan:
– Här brukar jag sitta och titta ut. Det har varit en bra höst, de har renoverat mycket på husväggarna här utanför, mycket liv och rörelse, men nu är det lugnare som du ser.
Från min synvinkel, ungefär en meter högre än Mauds, ser jag knappt någonting av marken utanför, mest husväggarna mittemot. Jag kan bara ana hur lite Maud ser från sin stol. På soffbordet bredvid oss står, mitt i röran av lappar, tidningar och skräp, en färglös, knappt rörd, portion mat i en plastbytta.
– Inte mycket till mat som du ser. Fisk, fisk, fisk, ständigt denna fisk. Fick jag önska mig något så är det att kommunens mat var lite bättre. Det skulle betyda mycket för mina dagar. Sedan jag ramlade och blev fast i rullstolen så tar jag mig ingenstans utan hjälp.
Vi pratar lite till, Maud frågar lite om Corren, innan jag reser mig upp för att gå. Maud sträcker över 240 kronor och ber mig ta sju kronor ur en skål. Våra blickar möts en sista gång, vi säger tack båda två, och mitt hjärta skriker ”Stanna en stund till!”.
På väg tillbaka ser jag den höga avsatsen nere vid porten, den som kräver att en rullstol lyfts om den ska kunna passera. Den som ser till att Maud sitter inlåst med minimal utsikt några våningar upp.
Så skrev jag och många reagerade, kände igen sig, och jag vet inte hur många "Precis så har jag det!" jag fått till mig sedan dess. Eller "Tyvärr är det exakt så min mamma har det".
Ensamhet berör oss alla. När vi på Corren de senaste veckorna gått igenom nomineringarna till vårt pris "Årets Linköpingshjärta" slog våra hjärtan extraslag när vi läste om Siv Nordqvists arbete. Varje vecka jobbar hon och hundratalet andra volontärer på Resurspoolen med att göra livet bättre för Linköpings tusentals ensamma. De gör hembesök hos dem, de aktiverar dem, de dricker kaffe med dem och de pratar. Under 2018 satsade Resurspoolens volontärer i Linköping 18 000 timmar på att möta 10 000 människor. En samhällsinsats av gigantiska mått.
Ofrivillig ensamhet handlar om mer än bara trivsel, den är också kopplad till risk för sjukdomar, framför allt hjärt- och kärlsjukdomar: Så här säger Peter Strang, professor i palliativ medicin vid Karolinska institutet, i en intervju gjord för Stockholms sjukhem:
– För att förstå det så behöver vi gå tillbaka till våra förfäder. 100 000 år bakåt i tiden. När du var i gruppen och byn var du skyddad. Men gick du ifrån byn var du bokstavligen i livsfara. Då har hjärnan utvecklat varningssystem. Framför allt två: stressystemet och smärtsystemet. Stressystemet innebär att när du var borta från byn då blev du ganska stressad. Idag lever vi i en ny värld men vi har gamla gener. Det innebär att hjärnan tror fortfarande att vi är i livsfara om vi är ofrivilligt ensamma. Därför frisätter hjärnan stresshormoner och vi får blodkärlssammandragning. Det är detta som ökar risken för hjärt- och kärlsjukdom, som hjärtinfarkt och stroke.
Siv Nordqvist och hennes kollegor kan alltså rädda liv i sitt arbete med Linköpings ensamma.
Det var därför med stor glädje och stolthet vi gav Siv Nordqvist vårt pris "Årets Linköpingshjärta" på fredagskvällens välgörenhetsgala i Flygvapenmuseum.
Grattis Siv!