Senaste veckan har jag tillbringat i Hjoggböle, en liten by två mil söder om Skellefteå.

Där har jag varit, i en annan värld, i en annan tid, i en annans liv, tillsammans med en faderlös pojke och hans djupt religiösa mor.

Jag är mitt uppe i författaren P O Enquists memoarer "Ett annat liv" och är trollbunden i varenda stavelse.

1930- och -40-talets Hjoggböle är i sin enslighet, där mjölkbordet är byns centrum, som en saga för ett tätortsbarn som jag. Mina barn har alltid tjusats av Harry Potters fantasivärld med alla dess karaktärer och nu känner jag igen deras tjusning, Hjoggböle är mitt Hogwarts och varje kväll längtar jag dit.

Så fullständigt olikt allt jag upplevt och upplever, men ändå, i sin totala homogenitet så likt de delar av Linköping jag har levt i hela mitt liv.

Det slog mig när jag i veckan satt på Stadsbiblioteket och lyssnade på Magnus Dahlstedts föreläsning om uppväxtvillkor och framtidsdrömmar bland förortens unga. Dahlstedt är professor i socialt arbete vid Linköpings universitet och har studerat integrationen i Sverige i 20 år. I onsdags talade han under kommunens och Sidas arrangemang "Globala Linköping".

När Dahlstedt talar om segregationen, om klyftorna som skapats, är det mitt Linköping han talar om, men ändå inte.

Jag är själv en del av segregationen, där jag levt, i Malmslätt, City, Vidingsjö och Ullstämma, har Linköping varit precis lika homogent som bondbyn Hjoggböle för 80 år sedan. Hela mitt liv har jag levt i en värld där bara storleken på husen, fabrikaten på bilarna och destinationerna på våra semestrar skilt mig och mina grannar åt. Sorgligt men sant.

– Segregationen är inbyggd i stadens geografi och drivs av politiska åtgärder som får den att växa, säger Magnus Dahlstedt om Linköping.

Liu-professorn är något så ovanligt som en professor i debattens centrum och den här månaden har han hörts mycket i riksmedia i efteranalyserna av dödsskjutningen i Malmö.

– Vi har alla ett ansvar, vi forskare också. Vi måste kliva fram och inte bara skriva våra vetenskapliga artiklar som ingen i hela världen läser. Det är sånt som ger oss kredd, men att stå så här och prata ger mig inget meritvärde alls. 

Dahlstedts poäng är tydlig; problemen i förorterna beror på ökade ekonomiska klyftor och vill vi komma till rätta med det krävs ett mer jämlikt samhälle. 

– OECD har pekat på hur inkomstklyftorna i Sverige har ökat mest och snabbast i hela OECD senaste decenniet. Det som utspelar sig i förorten är ett symptom på detta. Förortens problem, liksom tiggeriets, hemlöshetens och missbrukens problem, ses på ett snarlikt sätt. Det är symptomen som är i fokus medan orsaken hamnar i skymundan. Så åtgärderna riktas mot förorten i stället för mot de mekanismer som gör att klyftorna ökar i samhället. 

Bäst är Magnus Dahlstedt när han talar om sina intervjuer med ungdomar i förorten, hur den pågående utvecklingen är ett hot mot vår demokrati.

– Frustrationen över att bli uttittad, bedömd, mätt och rangordnad skapar skuldkänslor, känslan av att inte höra till, inte bli lyssnad till, är ett hot mot ett samhälle som ska hänga ihop. När tilliten till samhället försvinner blir våldet legitimt och då ses det lika meningsfullt att kasta röstsedeln i soptunnan som i valurnan.

Barnombudsmannens årsrapport 2018 visade att dessa effekter inte bara finns i förorten utan även på landsorten. 

– Att bli bemött och sedd som avvikande, okultiverad och bonnig är lika tungt symboliskt våld att bära som att bli nedklassad som tillhörande "orten", säger Dahlstedt, själv uppvuxen i Ydre.

Ökade klyftor och segregerade stadsdelar är tunga misslyckanden för samhället. Extra sorgligt är det att se segregationen i Linköpings nyaste områden. Ekängen, Garnisonen, Nedre Ullstämma, Södra Ekkällan, Vallastaden och Harvestad är som en gigantisk bomässa med temat "Boende för de som har råd". 

– Så länge vi inte tar hand om det här problemet tror jag vi kommer att se cykler av våld fortsätta.  Vi måste vakna. Det är viktigt och det är akut, säger Magnus Dahlstedt.

Att återvända till Hjoggböle och livet vid Sjön, efter att ha lyssnat på Dahlstedt, känns inte längre lika exotiskt, inte lika främmande.

Utanförskapet är tidlöst, vad det gör med oss människor likaså, och lever man i en av Sveriges mest segregerade kommuner så går det att leva ett helt liv utan se det.

Vi har alla ett ansvar säger Magnus Dahlstedt, men hur många av oss tar det?