I veckan nådde Benjamin C Bradlee sin sista deadline och tog ner skylten, 93 år gammal. Alla vi murvlar jorden runt står djup tacksamhetsskuld till denne tidningsman par excellence. Som Washington Posts redaktionschef 1968-91 praktiskt taget skapade Ben Bradlee den moderna, grävande journalistiken. Hört talas om Watergate? Det hade ni kanske aldrig gjort, om det inte vore för honom. Det var under Bradlees skyddande vingar som de unga reportrarna Carl Bernstein och Bob Woodward kunde börja rulla upp skandalen som blev Richard Nixons fall.
I månader var Washington Post ensamma på plan, övrig media brydde sig i princip inte. Tidningen pressades hårt från Nixons hantlangare att lägga av. Men Bradlees publicistiska integritet förmådde inte ens världens mäktigaste man att rubba. Bradlee var också tuff mot Bernstein och Woodward, han granskade och strök i deras artiklar, krävde att källor och fakta måste dubbelkollas. Se filmen ”Alla presidentens män” (1976), där Jason Robards gjorde sitt livs roll i ett lysande porträtt av Bradlee, så får ni en god uppfattning om hur standarden sattes.
En annan sak jag alltid gillat med Ben Bradlee är hans stil. Intellektuell, nyfiken, orädd och ständigt lika elegant. Han kunde konsten att klä sig snyggt och göra intryck. Så var han också gammal kompis med ikonen John F Kennedy. Relationen blev dock stundtals ansträngd. Bradlee höll rågången mellan privat vänskap och yrkesmässig professionalitet. JFK skonades inte från kritik och surade ibland till rejält. Men ofta hade polarna glada dagar.
Begrunda bara följande rader i Bradlees bok ”Conversations with Kennedy” (1975) om Washington under JFK-eran: ”Det var den tredje av danserna i Vita huset, och precis som de tidigare var det en glittrande blandning av ’det vackra folket’ från New York, jetsettare från Europa, politiker, reportrar (alltid reportrar) som är vänner, och Kennedysläktingar. Vimlet var alltid ungt. Kvinnorna var alltid underbara. Champagnen flödade som Potomac vid högvatten, och presidenten själv öppnade flaska efter flaska på ett sätt som fick skummet att spruta över möblemanget.”
Alltså, jag hade lätt kunnat sålt min själ för att vara i Ben Bradlees kläder där och då!