Det tog USA bara ett drygt decennium att utveckla ett avancerat rymdprogram, mer eller mindre från scratch, för att klara den bedriften. Kunde människor vistas i rymden? Gick det att landa på månytan? Vilken teknologi behövdes? När statliga rymdflygstyrelsen Nasa bildades i oktober 1958 hade man ingen aning. Sedan gick det undan så det visslade efter att president Kennedy beordrat erövring av månen innan 1960-talets slut. Enorma resurser satsades i en hängivet fokuserad offensiv. Vilken dock abrupt avbröts efter sex månlandningar, den sista i december 1972.
Med Apolloprogrammet och den enorma Saturnus V-raketen hade Nasa en infrastruktur färdig att göra rymdålderns grandiosa drömmar till verklighet. Redan på 80-talet kunde USA haft permanenta månbaser och åkt vidare till Mars, om de ursprungliga planerna följts. Vad hände? Hela Apolloprojektet var resultatet av kalla krigets rivalitet med Sovjetunionen. När USA genom Neil Armstrongs månkliv i juli 1969 bevisat nationens överlägsenhet i rymden ansågs segern vunnen. Allmänhetens intresse falnade, liksom politikernas. Nasas budgetanslag krymptes rejält. Den lika imponerande som dyra investeringen i Apolloteknologin gick bokstavligen till skroten. Av den bemannade rymdåldern blev det jämförelsevis en tumme. Så kan det gå när allt hänger på politisk ambition och statligt engagemang.
En stat under tryck kan samla överlägsna resurser (kapital, kunskap, teknik, personal), rikta dem mot ett klart definierat mål och inom ramen för uppdraget lösa väldigt svåra uppgifter. Som att bygga en atombomb för att besegra Japan. Eller resa till en fjärran himlakropp för att utklassa Sovjet. Men den politiska sfärens uthållighet är begränsad, den brottas ständigt med skiftande intressen som pockar på uppmärksamhet och är i sina prioriteringar beroende av en lättflyktig opinions humör.
Som USA:s snopet avbrutna språng mot stjärnorna visar, utgjorde stat och politik ingen långsiktigt hållbar grund för att driva utvecklingen vidare. Det krävdes att robustare krafter förmådde ta vid. Förutsättningarna fanns inte på 60- och 70-talet. Men de finns nu. Tack vare modernare teknik, riskkapitalister, djärva entreprenörer och hägrande vinster. Företaget SpaceX utanför Los Angeles bygger raketer på löpande band som gör uppskjutningar av satelliter och annan nyttolast mycket billigare. Virgin Galactic står på tröskeln till att öppna rymden för turism (även om biljettpriset ännu inte är något för normala plånböcker).
Enskilda investerare plöjer ner stora belopp på utsikterna att hämta hem värdefulla metaller och ämnen i rymden. De kommersiella möjligheterna som månen och asteroiderna erbjuder är svindlande, om man kan få ekonomi i kostnaderna för själva gruvbrytningen. En sådan infrastruktur skissas, projekteras och räknas det på för fullt - komplett med tankstationer runt jorden fyllda raketbränsle som utvunnits på månen (amerikanska Shackleton Energy Companys affärsidé). Science fiction? Privatkapitalet och vinstintresset ser i vilket fall inga gränser. Håll i er, eller häng med! Snart kan människans tid i rymden börja på allvar.