Opinionsmätningar tyder på en utbredd skepsis bland svenska folket mot vinstintressen inom skattefinansierad välfärdsverksamhet. Denna skepsis har blivit Vänsterpartiets främsta politiska affärsidé inför valet.
När Jonas Sjöstedt är i farten är det ständigt raka och stenhårda puckar. Han missar inte ett tillfälle att måla upp bilden av hur den sinistra Alliansen låter giriga kapitalister skära guld ur välfärdssektorn, som snart riskerar att bli ett tomt och färdigkalasat kadaver. Ungefär. Effektivt och slagkraftigt, ja.
Men så demagogiskt att V håller på att straffa ut sig från den rödgröna majoritetsregering som Jonas Sjöstedt hoppas på. "De kan inte börja med att sätta sig och kompromissa när de varit så kategoriska som de har varit. Kanske trivs de bäst när de får vara i opposition", sa Socialdemokraternas nygamla vallokomotiv Margot Wallström i söndags om Sjöstedts rigida "Inte till salu"-budskap. Kommentaren återspeglar onekligen den dimbank av ovisshet och spretande viljor som det politiska alternativet till Alliansen utgör. Men strunt i det för ett ögonblick.
Låt oss istället fokusera på sakfrågan. Är det en dålig idé med vinst i välfärden? Man förstå om många medborgare känslomässigt upplever en oro. Marknaden är hård och kall, staten är varm och omhändertagande. Det är ett retoriskt grundackord som länge funnits i den socialdemokratiskt präglade svenska politiska kulturen. Sjöstedt är, utifrån sin socialistiska övertygelse, förvisso starkt ideologiskt motiverad i sin vinstkritik. Men han odlar också en slags folkhemsnostalgi att det var bättre och tryggare förr med de gamla offentliga välfärdsmonopolen. En föreställning som spätts på av mediedramatisk rapportering om fall där privata välfärdsaktörer misskött sig (fast det blir märklig nog aldrig samma upphetsning när liknande fall avslöjas inom exempelvis kommunala skolor och vårdhem).
Det var dock väljarnas allt större missnöje med "den gamla goda tidens" välfärdsmonopol som ursprungligen tvingade fram liberaliseringarna under 80- och 90-talen. Från politisk sida brottades man även med växande kostnads- och produktivitetsproblem. Den forna socialstaten hade kort sagt blivit för dyr och ineffektiv, samtidigt medborgarna inte accepterade att stå i köer med mössan i hand inför maktfullkomliga myndighetspersoner.
De enskilda välfärdsföretagen har sedan dess bidragit till en generell utveckling av ökad mångfald, högre kvalitet, bättre servicegrad och mer valuta för våra skattepengar. Vinst behövs dels som ett kvitto på bra fungerande verksamhet. Privata aktörer som levererar illa slås i allmänhet snabbt ut från marknaden om de inte kvickt skärper sig. Kunderna röstar med fötterna, helt enkelt. Motsvarande incitament finns inte inom den offentliga sfären, som är avhängig ett mer komplicerat politiskt och byråkratiskt styrsystem.
Vinst behövs dels som en förutsättning för att företagsamma människor ska vilja ta risker att pröva innovativa idéer och bygga upp något alls till andras gagn. Ta bort möjligheten till avkastning och vi är tillbaka på den gråa ruta som svenska folket ville lämna: ingen valfrihet, kass tillgänglighet, stagnerad välfärd - till ett pris som kostar skattekollektivet skjortan. Inte så trevligt va?