Eller bejakar: Ett Sverige där de ekonomiska och sociala klyftorna vidgas. Där vi ställs mot dom. Vi som har och dom som inte. På söndag, när första advent tinar upp det bottenfrusna mörkret, spelar ”Frallan” med band i Stadsmissionens Café på Ågatan i Linköping. Snett bakom Åhléns, i f d Emanuelskyrkan. Samma dag ger han ut singeln ”24 december”. Pengarna går oavkortat till Stadsmissionens arbete.
Ingemar E L Göransson, debattören/författaren i Linghem, skriver på Facebook att hans egen partiorganisation, Socialdemokraterna i Linköping, inte vill ha med honom att göra. ”Jag anses för röd”, menar Göransson. Jag har ingen aning om hur ”de ledande kretsarna” inom S i Linköping resonerar, men en sak är säker: Partiet behöver fler, inte färre aktiva. Eva Joelsson, f d ledande S-politiker och borgmästare i Linköping, är en av många som kommenterar Ingemars inlägg. Eva uppmanar Ingemar att engagera sig i den egna S–föreningen: ”Erbjud dina tjänster i styrelsen./.../Din röst blir lika stark som andras. Finns mycket att göra nu.”
Är Ingemar ”för röd” för ett S som ängsligt sneglar mot de strategiskt viktiga, lättrörliga s k marginalväljarna med jobb? I så fall lever partiet farligt.
Jag var rabiat motståndare till förslaget att lägga penningpolitiken i händerna på en samling kufar i Riksbankens direktion. Snacka om att göra avsteg från principen om folkstyret. Min kritik har inte mildrats med åren. Tvärtom. Riksbanken agerar som den höga arbetslöshetens bästa vän när den nonchalerar inflationsmålet och inte reagerar ens när priserna faller och deflation råder.
Inte klokt. Hur många jobb har gått förlorade på grund av Riksbankens tolkning av begreppet pris-stabilitet? Minst 65 000 jobb, säger Lars E O Svensson, som lämnade posten som vice riksbankschef i protest mot centralbankens rigida penningpolitik.
Sverigedemokraterna samlades till landsdagar i helgen. Varje gång jag ser Jimmie Åkesson tänker jag att den mannen gick 1995 med i ett parti som kryllade av nazister och fascister. Går ränderna verkligen ur?