900 000 väljare har Moderaterna lovat att personligen uppsöka inför valet. S kontrar med budet att 1,5 miljoner väljare ska få påhälsning. Det beskedet gav valledaren Jan Larsson när han igår presenterade S-strategin för att återvinna regeringsmakten efter två mandatperioders vandring i oppositionens ökensand. Målet är ett resultat på 35 procent i riksdagsvalet. Pikat nog samma siffra som gjorde att Göran Persson förlorade jobbet till Fredrik Reinfeldt 2006 och då beskriven i termer av historisk katastrof. Men det skulle ju bli än värre 2010 och tiderna förändras.
Det stora, självtillräckliga S finns bara som mental fantomsmärta. Utsikterna att dominera det politiska landskapet som förr är bortsopade, därtill går SD likt ett spöke genom maktkalkylerna. S kan inte regera ensamma längre utan måste dela taburetterna med utomstående till vänster eller höger, om Löfven ska ha en chans på statsministerposten. Ett betydande steg för ett parti som inte haft någon formaliserad koalitionspartner sedan Bondeförbundet på 50-talet.
Att S förkunnar 35 procent som ett rimligt valresultat visar att den gamla attityden av exceptionalism bleknat och övergått i en process av partimässig normalisering. I grunden ett sundhetstecken för svensk politik, och något som i mycket kan tillskrivas Alliansens framgångsrika utmaning av tidigare maktförhållanden. Däremot har borgerligheten endast till liten del kunnat, eller ens velat, rubba föreställningen om högskattesamhällets nödvändighet för sysselsättning och välfärd.
Dagens S-politiker har också - tydligen - lyckats förtränga att deras företrädare som ansvarade för folkhemsbygget under efterkrigstidens gyllene reformdecennier (partiets claim to fame) var noga med att skattetrycket aldrig fick överstiga omvärldens genomsnitt. Det var först i 70-talets början, när den internationella strukturomvandlingen fick Sverige att börja krisa, som politikerna närmast panikartat lät skatterna gå genom taket - vilket inte löste någonting, tvärtom. Någon normalisering på den fronten får vi tyvärr vänta på.
Alliansens skattesänkningar är trots allt relativt blygsamma och främst instrumentellt motiverade för att stimulera arbetskraftsutbudet. Värderingsbaserade argument om vikten av ökad ekonomisk frihet har i princip lyst med sin frånvaro. Därmed har Alliansen bäddat för den 70-talsdoftande S-strategin att framställa lägre skatter som ett hot. Som Jan Larsson formulerade sitt partis huvudbudskap till väljarna: "Vill man ha mer resurser till jobb, skola och välfärd och inte ha skattesänkningar?". Svaret borde vara att motsättningen är falsk och vädjar till en förlegad uppfattning om behovet av en politikerdirigerad, statscentrerad ekonomi. Men kommer Alliansens valarbetare tydliggöra det när de knackar på hemma hos dig? Gissa.