"Vi bör till fullo utrusta oss med både offensiv och defensiv användning av kemiska, bakteriologiska och radioaktiva vapen", menade Akbar Hashemi Rafsanjani 1988 som strax därpå blev landets president. Redan året innan förklarade Ali Khamenei: "Vad gäller atomenergi behöver vi det nu... Vår nation har alltid stått under hot utifrån. Det minsta vi kan göra för att möta faran är att låta våra fiender veta att vi kan försvara oss själva".
Khamenei efterträdde 1989 ayatollah Khomeini som lrans högste politiske och andlige ledare, en post han haft sedan dess. Den islamistiska regimen i Teheran har fått hjälp på kärnteknikområdet genom samarbete med Ryssland, Kina och Pakistan - knappast heller de mest pålitliga av länder. Utåt har mullorna, likt den sårande oskulden, ständigt försäkrat att deras kärlek till atomer är fredligt menad. Det handlar bara om vanliga kärnkraftverk som kan trygga Irans energiförsörjning. Som energi vore ett problem för en nation badande i oljetillgångar.
Dessutom, varför har Iran varit så mån om att nitiskt hemlighålla och dölja sina "fredliga" atomanläggningar? Vägran att acceptera kontroller har medfört ett decennium av internationella ekonomiska sanktioner och evighetslånga maratonförhandlingar utan slut.
Tills i tisdags morse. Ett avtal pressades fram som häver sanktionerna mot att prästväldet reducerar sitt kärnteknikprogram och godtar inspektioner. Uppgörelsen har hyllats som ett historiskt genombrott. Antagonisterna USA och Iran närmar sig varandra, vilket underlättar bekämpandet av den gemensamma fienden Islamiska staten. Irans befolkning kan glädjas åt att strypsnaran på ekonomin försvinner. Handeln kommer igång, oljeexporten kan börja flöda och en lukrativ marknad öppnas igen.
Samtidigt kvarstår faktum att Iran styrs av grovt kriminella fundamentalister, vars föreställningsvärld baseras på en lika irrationell som hänsynslös ideologi. Stenhårt förtryck och barbariska avrättningar förblir vardag i landet, liksom regimens ivriga stöd till blodbesudlade gangsters som bland andra Syriens slaktare Bashar al-Assad. Befriade från sanktionernas tvångströja kan Iran låta ekonomin återhämta sig, ligga lågt med atomerna ett tag, för att sedan kasta allt över ända när regimen känner sig starkare.
Det reella värdet av kärnavtalet är alltså en mycket öppen fråga. Den sannolikt enda verkliga garantin för att få bukt med Irans kärnvapenfixering är att mullorna störtas och demokrati införs. Men den dagen lär vi få vänta på.