Kalla krigets järnridå som i decennier klöv kontinenten må vara borta. Det bittra arvet gör sig ändå plågsamt påmint och den (egentligen månghundraåriga) öst-västliga konflikten består till mycket än. Det blir tydligt om vi försöker definiera vad Europa är. Geografiskt är gränserna oklara. Vi bor på en utväxt från Asien som allmänt brukar avdelas vid Uralbergen. Sedan blir linjerna skissartade och löper ungefärligen ner längs Svarta havets stränder till Dardanellerna vid Medelhavet.
I detta europeiska rum finns olika folk med historiska, politiska, kulturella, religiösa och nationella erfarenheter som både skiljer dem åt och knyter dem samman. Mångfalden är vår rikedom, men kan också föda antagonism och allsköns hemskheter. Därför har vi, under lång och stor vånda, utvecklat en uppsättning fundamentala värden för att kunna leva och frodas tillsammans: demokrati, mänskliga rättigheter, rättsstat och marknadsekonomi. Dessa värden kan anses universella.
Men kan också sägas vara europeiska, och är vad EU i grunden står för och ska säkra åt oss. I öster drar emellertid post-kommunismens Ryssland i annan riktning. Där har de europeiska värdena aldrig fått möjlighet att slå rot. Första världskrigets utgång med kommunistisk statskupp och rött imperiebyggande (Sovjetunionen) förhindrade det. Hoppet om att knyta Ryssland närmare väst efter kommunismens fall blev också ytterst kortvarigt. Detta jätteland har förblivit en västlig motpol med auktoritärt styre, nepotism, en mycket selektiv rättvisa och korrumperad oligarkkapitalism. Samt med geopolitiska ambitioner att återsamla sitt tidigare imperium, eller åtminstone kunna dominera sina grannar. Därav kampen om Ukraina, bildad som självständig stat ur Sovjetunionens spillror 1991, som också inom sig slits mellan öst och väst.
Den alltmer Putinliknande presidenten Janukovytjs vägran att ingå samarbetsavtal med EU och istället sluta sig till Ryssland, har utlöst omfattande protester bland västligt sinnade invånare som såg framtiden släckt. De våldsamma kravallerna med dödsoffer på Kievs gator vittnar om hur allvarlig situationen är. EU har ett ansvar att stödja frihetens krafter, i värsta fall kan Ukraina förfalla till ett nytt Vitryssland. Dock är Putin fast besluten att hindra fortsatt EU-expansion inom Rysslands förmenta intressesfär.
Men även inom EU finns järnridåns skugga. Medlemmar från det forna östblocket som Bulgarien, Rumänien och Ungern uppvisar starkt oroande tecken: omfattande korruption, urholkat rättsväsende, bristande respekt för mänskliga rättigheter. Konsekvenserna riskerar att bli ödesdigra. Det enda som kan överbrygga och hela öst-västsprickan i Europa är våra civilisatoriska värden. Förmår inte EU-länderna att ens själva upprätthålla och försvara dem väntar bara olycka.