Internationella kvinnodagen stundar och vilken fråga tycker då Sveriges jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP) är mest angelägen att lyfta fram? Svaret fick vi i gårdagens Corren, där hon med anledning av 8 mars skrivit en debattartikel med sina folkpartikamrater Carl B Hamilton (ekonomisk-politisk talesperson) och Karin Granbom Ellison (riksdagsledamot från Östergötland). FP-trion brände av allt krut på att angripa näringslivet.
Det största jämställdhetsproblemet vi tydligen brottas med i Sverige verkar nämligen vara könsbalansen i företagens styrelserum. Fler höga klackar måste det bli! Är det inte märkligt hur politiker från höger till vänster så varmt och innerligt ömmar för ett redan tämligen privilegierat samhällsskikt? Kreti och pleti, kvinnor som män, kan ju knappast ens drömma om chansen att rekryteras till de högsta bolagstopparna. Ändå läggs massor av politisk energi på att agitera för den övre medelklassens karriärmöjligheter. Frågan har rent av blivit flaggskeppet i den svenska jämställdhetsdebatten. Proportioner, någon?
Maria Arnholm och hennes FP-lierade viftar till och med det skarpaste vapen de har i sin politikerarsenal: den offentliga tvångsmakten som ytterst vilar på statens våldsmonopol. "Utan snara förbättringar och tydliga åtaganden om ökad kvinnorepresentation i bolagens styrelser blir det svårt att avvisa förslag om ny lagstiftning. Vi hoppas vi slipper lägga tvingande lagförslag till riksdagen, men vi tvekar inte om det till sist skulle krävas", förkunnar Arnholm & Co hotfullt som vore de statsfeminismens motsvarighet till Jimmy Hoffas Teamsters.
Därmed borde dessa "liberaler" vara diskvalificerade från fortsatt maktutövning. De är helt uppenbart inte främmande för att begå övergrepp både på näringsfriheten som äganderätten, två fundament i ett fritt och demokratiskt samhälle. Politiker ska hålla sig till sin egen sfär. Om det så är 100 procent män eller 100 procent kvinnor i privata företags styrelser, so what? Det är bolagens sak att bestämma. Aldrig Folkpartiets!