En samling rödbrusiga farbröder som trampar ut i markerna med snus, fickplunta och gevär. Så uppfattades gärna förr den typiske jägaren. Numera råder andra tider. Att ligga och lurpassa på byte medan dimman lättar i skogsbrynet har blivit en allt populärare sysselsättning. Närmare 300 000 svenskar kan i dag kalla sig jägare. Att skaffa jaktlicens är rent av trendigt. En ökande andel ungdomar och kvinnor är på väg att bryta den traditionellt manliga dominansen. Man skulle kunna tala om en folkrörelse som lockas ut ur soffan till naturen, umgänget och jaktens adrenalin.Men att det inte är någon ofarlig verksamhet illustrerades av dödsolyckan i Kisa under helgen. En 40-årig man tog sikte på en älg, men råkade vådaskjuta jaktlagets ledare. En djupt tragisk händelse, det är inte svårt att dela chocken och sorgen.
Säkerheten måste nu hamna högre på agendan, menade Jägarförbundets länsordförande Magnus Hesse i gårdagens Corren. Han påpekande dock samtidigt att jaktolyckor är ovanliga. Statistiskt omkommer två jägare per år i Sverige. Två dödade människor är naturligtvis två för mycket, och säkerhetsmedvetandet kan nog alltid bli bättre.
Ändå lär inga åtgärder i världen kunna utplåna samtliga risker. Jakt innebär hantering av skarpa vapen mot rörliga mål under spänningsmoment i naturlig terräng. Situationer där faror utmanas är helt enkelt ofrånkomliga och för många jägare sannolikt även en del i tjusningen. Ungefär som andra vilka ägnar sig åt offpiståkning, fallskärmshoppning eller sportdykning. I det moderna Sverige har odlats ett ofta överdrivet trygghets- och kontrolltänkande. Jaktens tilltagande popularitet kan möjligen delvis förklaras som längtan till en stunds frigörelse från samhällets kvävande omsorgskultur. Den säkerhetsventilen är värd att värna.