Detta skrev statsvetaren Alexander Dugin i boken "Postmodernitetens geopolitik", utgiven 2007. Dugins idéer kan sammanfattas som tankesoppa av storrysk, ultrakonservativ nationalism och ortodox kristen metafysik. Han avskyr judar, homosexuella, globalisering och den "dekadenta" västvärldens liberala värden. Han anser att det är Rysslands heliga plikt att resa sig ur förnedringen av Sovjetunionens sönderfall och återskapa det förlorade imperiet i en slags nationalbolsjevistisk version ("från Lissabon till Vladivostok"), där Europa ska förmås bryta med USA och istället bli en underordnad del av den ryska sfären. Ty det finns egentligen bara två aktörer, eller nationer: Ryssland och icke-Ryssland, dömda att stå i ständig konfrontation.
Kort sagt, Alexander Dugin är en tvättäkta megalomanisk virrpanna. Tyvärr måste vi ta honom på allvar, eftersom han i praktiken fungerar som Vladimir Putins chefsideolog. Det säger något om vilken utmaning Europa och USA påtvingats. Ingen hotar Ryssland. Tvärtom har vi efter kalla krigets slut länge önskat att Ryssland integreras som partner i västvärldens politiska och ekonomiska system. Numera torde det vara uppenbart att Kremls makthavare har en syn på tingens ordning som inte precis kan kallas vänskaplig. Den synen rimmar heller inte med vad vi själva normalt anser vara rationell och förnuftsstyrd.
Minns vad Angela Merkel nyligen sa efter sina långa förhandlingsförsök med Putin via telefon om Krimkrisen: han har tappat kontakten med verkligheten. Denna observation tycks indikera att Merkel och övriga västledare inte förstått - eller velat förstå - att Putin i grunden aldrig delat vår verklighet, men däremot är i full kontakt med sin egen Dugininspirerade variant. Putins ageranden blir bara logiskt begripliga om vi utgår från den. Ingen modern, nyktert fungerande rättsstat skulle drömma om att åsidosätta själva hörnstenen i Europas efterkrigsordning: våld får aldrig användas för att flytta nationsgränser (fastslaget i Helsingforsavtalet 1975). Men Ryssland drömmer inte endast om det, man gör det också.
I kriget mot Georgien 2008 bröts provinserna Sydossetien och Abchazien loss, sedan dess är de "självständiga", i realiteten annekterade av Kreml. "Ett lika tydligt som medvetet brott mot internationell rätt och grundläggande principer för stabilitet i Europa", menade Carl Bildt då. Dock nöjde sig väst med att protestera i ord och valde snart att glömma saken.
Skurken tilläts komma undan, döm om vår förvåning när han slog till igen och stal Krim från Ukraina. Vem kunde tro det? Putin anser det legitimt att klampa in på andras länders territorier och "skydda" etniska ryssar varhelst de bor. Vem kunde tro det? Nu ruvar stora, tungt beväpnade ryska styrkor vid gränsen till Ukraina, samtidigt som proryska separatister ställer till kaos i landets östra delar. Är det upptakten till ytterligare, otänkbar, styckning?
Vill vi inte överrumplas av Putins nästa schackdrag, är det sannerligen dags att vi börjar se världen genom hans ögon. Endast så kan förståelse skapas om vad som händer, vad som står på spel och vilket motstånd som måste organiseras.