Vid tiden för finska vinterkriget 1939-40 var Finlands sak mangrant och solidariskt vår. Undantaget: Vänsterpartiet, som då hette Sveriges kommunistiska parti (SKP) och löd direkt under Moskva. Jonas Sjöstedts föregångare hyllade Sovjetunionens angrepp på vårt broderfolk, propagerade för det rättmätiga i att Stalins totalitära monsterstat skulle sluka Finland och välkomnade ogenerat dess förslavning.
Det blev ett uppvaknande i vrede för svenska folket. Dittills hade SKP mest betraktats som världsfrånvända kuriösa stollar i sin trälaktiga bokstavstrohet till den marxist-leninistiska hussen i Kreml. Nu såg man att SKP faktiskt var på riktigt. Vinterkriget visade bortom allt tvivel att vi hade att göra med diktaturvurmande femtekolonnare i främmande makts sold, ett ideologiskt hot mot Sveriges frihet och demokratiska institutioner. Den läxan skulle i synnerhet aldrig Socialdemokraterna och LO glömma.
SKP var ju resultatet av vänsterradikaler som vägrat acceptera S reformistiska, demokratiska väg och därför brutit sig loss från moderpartiet 1917. De Moskvatrogna kommunisterna tillhörde alltså arbetarrörelsen, en oönskad del som S beslöt att göra rent hus med. S tog debatten, inskärpte medvetenheten i sina medlemsled om vänsterfaran, höll kommunisterna under ytterst noga uppsikt, motverkade effektivt deras försök att infiltrera fackföreningarna och rekrytera på arbetsplatserna.
Samtidigt hade S en generös syn på avhoppare. Dörren till den anständiga arbetarrörelsen var i pragmatisk anda öppen för dem som övergav kommunismens förvillelser. Strategin fungerade mycket bra. Vänsterpartiet stod i intim förbindelse med Sovjettyranniet ända tills Berlinmurens fall, men förblev en i Sverige isolerad politisk sekt utan inflytande. Dagens inkarnation som Sjöstedt leder kan man säga åtskilligt om, i jämförelse med gårdagens parti är det dock rena snällisarna. Måhända finns här en lärdom att dra i hanteringen av den militanta islamismen, 2000-talets dödligaste totalitära utmaning?
Islamiska statens bestialiska härjningar i Mellanöstern, där dessa folkmördare underkuvat stora områden av Syrien och Irak, åskådliggör på ett chockerande sätt situationens allvar. Det ideologiska hotet är påtagligt också i Europa, i Sverige. Till och med i Skäggetorp försöker islamisterna locka rekryter. Samhället får inte lämna något utrymme för naivitet och flathet. Rådande svensk lagstiftning borde vara tillräcklig för att straffa dem som anstiftar, uppmanar eller deltar i terrorbrott. Hemvändande jihadkrigare med blod på händerna ska ovillkorligen spärras in. Svårigheten är att samla bevis som räcker till fällande domar, vilket myndigheterna måste fokusera hårdare på (IS-gänget är trots allt väldigt förtjusta i att dokumentera sina förbrytelser och offentliggöra dem via sociala medier).
Men farligast är det idémässiga giftet, som knappast låter sig vaccineras bort enbart genom batonger, polis och fängelser. Socialdemokraternas modell i syfte att desarmera den röda extremismen i arbetarrörelsen var historiskt framgångsrik. En liknande välorganiserad, uthållig kraftsamling från vår muslimska kulturella och religiösa gemenskap mot islamisterna vore kanske tricket.