Inom universitetsvärlden är det annorlunda. Då är studenterna äldre; vuxna i juridisk mening och garanterat vuxnare i sättet, precis som sina faddrar. Den skarpa gränsdragning som existerar mellan årskullarna i grundskolan och gymnasiet är i allt väsentligt upplöst. Det är ofta mycket större skillnad i utveckling mellan en 16- och en 18-åring än mellan en 20- och 22-åring.
Fadder och nolla är två jämlikar i olika situationer under universitetsnollningen. Så uppfattar jag inte att gymnasieditot går till.
Under universitetsnollningen ligger fokus på att bekanta sig med den nya staden, de nya klasskamraterna och den miljö som universitetsvärlden utgör. Inslagen av pennalism och förnedring är obefintliga. Inga lekar där nollorna ska supas redlösa, inga där nollorna tvingas slicka på gatstenar (kan jag själv intyga efter att ha varit både nolla och fadder vid LiU).
Att övergångar till nya faser och stadier i en ung människas liv markeras med riter och ceremonier är positivt. Men dessa riter och ceremonier ska inte kännetecknas av ett godtyckligt maktutövande eller befästande av falska hierarkier, utan av omsorg och välkomnande till en ny nivå.
Sen kan man förstås fråga sig hur unik gymnasiestarten är som ny fas i livet. Gymnasieåren, i alla fall på de teoretiska programmen, är till förvillelse lika den grundskola ettan just lämnat bakom sig.
Hur som helst bör skolorna sätta stopp för de småpåvar med hävdelsebehov som förpestar gymnasiestarten för förstaringarna. Stöd i stället de goda krafterna bland de äldre eleverna som vill visa upp sin skola från en positiv sida.