I ett SVT-inslag förra tisdagen berättade Janne Johansson, en 58-årig lastbilschaufför från Göteborg, om när han i våras fick ett ödesdigert besked. Prostatacancer hotade. Risken för spridning var överhängande. Operation måste ske skyndsamt. Men någon sådan kunde inte den offentliga vården erbjuda. Väntetiden var lång och oviss. Janne Johansson valde istället att ta 97 000 kronor ur egen ficka för en privat operation. "Antingen det eller livet, så resonerar jag", sa han i programmet.
Det är inte svårt att förstå honom. Däremot är det mycket svårt att förstå varför vanliga svenskar inte kan få valuta för sina redan inbetalade skattepengar. Utan tvingas betala dubbelt, eller i värsta fall avlida, därför att ansvariga makthavare inte förmår att undanröja det strukturella köproblemet till den kvalificerade vården. Som om inte äventyrandet av enskilda människors liv och hälsa är allvarligt nog. Vad som också sätts på spel är förtroendet för de offentliga socialförsäkringarna och medborgarnas vilja att fortsätta finansiera välfärd via skattsedeln, bärande stommar i vår folkhemsmodell som alla riksdagspartier menar sig omhulda. Då kunde man tro att de gemensamt skulle fokusera som en laserstråle på att få sjukvårdens största orosmoln ur världen.
Ändå är det knappast alls samma debattenergi på detta område som exempelvis skolan. Förvånansvärt, inte minst mot bakgrund av att väljarna rankar sjukvården som den mest angelägna valfrågan. Vilket väljarna onekligen har skäl till. Nyligen presenterade undersökningsföretaget Euro Health Consumer Index resultatet av sin återkommande jämförelse av vården i 35 europeiska länder. Sverige når i vanlig ordning toppresultat gällande behandlingskvalitet. Och hamnar vanlig oordning i Europas bottenliga gällande tillgänglighet, i synnerhet inom cancervården.
"Trots att regeringen har pumpat in många kömiljarder händer mycket lite. Det tycks som att landstingen, som borde ha ansvaret, inte bekymrar sig", säger hälsoindexets grundare Johan Hjertqvist syrligt. Det kroniska systemfelet med tillgängligheten har plågat Sverige länge. Snacket om jämlik vård över hela landet har upphört att stämma med verkligheten. När det handlar om just cancerbehandling är skillnaderna markanta. Generellt har Östergötland näst längst väntetider i riket, enligt SVT:s kartläggning.
Socialminister Göran Hägglunds goda ambitioner till åtgärder (han försöker faktiskt göra en hel del) verkar inte kunna lösa upp den gordiska knuten. Nödvändigheten av ett Alexanderhugg ter sig allt akutare. Hägglund har själv nått slutsatsen: roten till det onda sitter i den föråldrade, fragmentiserade och ineffektiva landstingsorganisationen. Landstingen bör avskaffas och staten överta huvudmannaskapet för den tunga sjukvården. Frågan är bara hur länge vi ska vänta på en sådan reform. Ett tips: lägg undan 97 000 kronor för säkerhets skull.