Heidenstam och Hjalmar Gullberg har ett. Liksom givetvis Strindberg, Selma Lagerlöf och Ellen Key. Samtliga, och många fler därtill, är förärade egna litterära sällskap. Det lär finnas över hundra stycken i Sverige, befolkade med inbitna entusiaster som vill hålla andan levande av sina hädangångna favoriter på den kulturella parnassen.
I någon av Stockholmstidningarna såg jag att det förträffliga Jolosällskapet utkommit med en bok betitlad "Så minns vi Jolo - 39 texter om Jan Olof Olsson". Som DN-reporter och författare var denne legendar definitivt one of a kind. Kunde ju bli trevlig påskläsning, tänkte jag. Tyvärr förmådde ingen av Linköpings bokhandlare eller ens vårt utmärkta stadsbibliotek förse mig med ett exemplar innan helgen.
Istället dammade jag av Jolovolymen "Stockholmsluft" (1974) hemma i bokhyllan, där Per Wästberg minns honom så här i förordet: "Jolo iakttar det som pågår utom tävlan, det som sker i vad som synes ske: talarens oroliga fötter där han står bakom podiet en första maj. Han ser en historiett genom ett gårdsfönster. Ett par kaférepliker räcker för att spekulera över en livsgåta... Han var känslig, sårbar, men inget barn och ingen fantast. Han gjorde tillvaron värd att vistas i, han fick den att bli närvarande. Jolo gav oss, sina läsare, igenkänningspunkter, så vi inte gick vilse och inte fick för tråkigt. Han piskade rutinen till spänning".
Är inte det ett underbart journalistiskt credo, värd att låta sig inspireras av? Jolo är för min personliga del en skrivande hjälte av nästan lika stort idolformat som Pär Rådström och Beppe Wolgers. Lite synd att de som diggar dessa bägge grabbar ur den lekfulla litterära femtiotalistgenerationen inte lyckats samla ihop sig till en klubb som Jolo, Strindberg och alla övriga har. Rådström- och Wolgersfansen är väl alltför individualistiskt och nonkonformistiskt sinnade, antar jag.
Ska det vara något sällskap är det snarare gänget kring krogbordet än sammanträdesbordet som gäller. Dagordningar och årsmöten är liksom inte vår grej. Och att fortsätta med den fria, lätt anarkistiska hållningen till tillvaron är kanske hyllning nog. Det sammanträds på tok för mycket i det här landet ändå, eller hur?