Friheten, menade den liberale tyske filosofen och humanisten Wilhelm von Humboldt runt sekelskiftet 1800, är det första och oundgängliga villkoret för "utvecklingen av de mänskliga krafterna". Men, påpekade han, denna utveckling fordrar också något mer, även om det är nära förbundet med friheten. Nämligen: "en mångfald av situationer och möjligheter".
Frihetsgraden i vårt västerländska samhälle har ökat radikalt sedan von Humboldts tid. Som följd har lösgörandet av den mänskliga utvecklingskraften gett oss ett välstånd på en nivå som tidigare generationer knappast kunnat föreställa sig. Inte minst Sverige, vid 1800-talets ingång ett erbarmligt och reaktionärt kvävande fattighus, utgör en bra historisk illustration av detta. Politiska reformer i liberal, frihetlig riktning skapade en bördig jordmån för mänsklig växtkraft som lyfte landet ur eländets hopplöshet till rikedomens välfärdsstat.
Vårt moderna Linköping kan också sägas ligga i linje med vad Wilhelm von Humboldt talade om. Vi har inte blivit en ekonomiskt välmående, framgångsrik och lockande inflyttningskommun som närmar sig storstadsdivisionen av en slump. Utan därför att vi har vårdat sådana förhållanden som ger de mänskliga krafterna spelrum. Linköpings slogan "där idéer blir verklighet" är inte en käck floskel som många andra kommuners, utan har faktisk täckning.
Men allt är inte rosor och solsken. Det har vi nu åter fått en brutal påminnelse om. I måndagskväll sköts en man ihjäl i Skäggetorp. 16 personer (!) är anhållna som misstänkt inblandade i mordet. Samtliga har kopplingar till den grova, gängrelaterade brottslighet som i flera år plågat Linköping. Corren har i en lång rad artiklar uppmärksammat och skildrat denna farsot. Ty en farsot är det. Den kriminella gängkulturen har på ett oroväckande sätt bitit sig fast och kan inte reduceras till blott ett polisiärt problem. Det är ett samhällsproblem och ett samhällsproblem av högsta vikt. Varför?
Därför att gängens destruktiva och våldsbejakande verksamhet beskär frihetens grundvalar, sätter hämsko på den mänskliga utvecklingskraften och krymper mångfalden av situationer och möjligheter som fått Linköping att blomstra. Det gäller i synnerhet Skäggetorp, där atmosfären av laglöshet riskerar att hindra områdets invånare (särskilt de unga) från att nå sin fulla potential. Otryggheten kvaddar både människor på det personliga planet och äventyrar stadsdelens utsikter till en ljusare framtid. Samma sak för Linköping som helhet, naturligtvis.
Den goda stadskulturen främsta, mest positiva sida är att den bär på ett emancipatoriskt löfte - genom erbjudandet av en miljö med större tolerans, vidgade vyer, flera sociala kontakter, arbetstillfällen, utbildnings- och företagsmöjligheter. Men om den organiserade brottsligheten tillåts parasitera på vår stads välstånd, och gängen fortsätter att göra det offentliga rummet till ett slagfält, då förgiftas Linköpings attraktiva jordmån och livschanserna för många av våra invånare sänks eller spolieras. Därför finns ingen angelägnare uppgift än att återställa den civilisatoriska lag och ordning varpå friheten, utvecklingen och mångfalden vilar.