"Visa mig era fängelser och jag ska berätta vilket land du lever i", deklarerade Winston Churchill. Det är ett tänkvärt uttalande, ofta citerat och det av goda skäl. Vilka som fängslas, och hur dessa fångar behandlas, är avslöjande för vilket samhälle vi har att göra med; politiskt, socialt, humanitärt. Överhuvudtaget är hanteringen av människor som hamnat i de mest utsatta och stigmatiserande positionerna en effektiv civilisatorisk värdemätare. Låt oss rikta blicken mot Sverige, ett rikt välfärdssamhälle med höga ambitioner (retoriskt i alla fall) att måna om sina olycksbarn. Här, som i andra länder, befinner sig fängelsekunderna längst ner på den sociala rangskalan. En sak blir genast slående vid betraktandet av denna grupp. Den psykiska ohälsan är mycket utbredd.
Omkring hälften av fångarna lider av psykiska problem, som ofta har samband med missbruk och adhd. "Man räknar med att nära en tredjedel har varit i kontakt med psykiatrin någon gång innan de fick sin dom", uppger Kriminalvården på sin hemsida. Det är förskräckande siffror. Frågan inställer sig obevekligen: om dessa människor hade fått bättre läkarhjälp och medicinering kanske åtskillig tragik, både för dem själva och andra, kunnat undvikas. Churchill formulering borde måhända vidgas till "visa mig er psykvård och jag ska berätta vilket land du lever i".
Kalla fakta är att antalet vårdplatser inom psykiatrin minskat från 150 stycken per 100 000 invånare till blott 47 under åren 1991-2011, enligt en rapport som OECD släppte förra året. I Europa är det bara Spanien, Ungern och Italien som har färre vårdplatser. OECD konstaterade att Sveriges psykvård var helt otillräcklig, i synnerhet gällande de patienter med allvarliga sjukdomar som behöver specialister. Talande för situationen var kommenteraren till rapporten från Joakim Ramsberg på Myndigheten för vårdanalys: "Inom den kroppsliga vården har exempelvis cancer i vissa fall gått från att vara dödlig till en kronisk sjukdom. Inom hjärt- och kärlsjukdomar har dödligheten minskat dramatiskt de senaste decennierna. Men bland psykiska diagnoser finns inte motsvarande medicinska utveckling" (SvD 11/10 2014).
Varför detta stora gap mellan satsningarna på den fysiska och den psykiska vården? Misstanken gnager om att gamla fördomar lever kvar som har påverkat prioriteringarna. Styvmoderligheten lika stötande som ohållbar. Statistiken pekar tydligt på det veritabla gissel som den psykiska ohälsan är. Vem som helst, du eller jag, kan stå i tur nästa gång. Bland alla diagnoser i vården dominerar de psykiska (bland unga 73 procent!) och dessa psykiska diagnoser svarar för 37 procent av sjukförsäkringsutgifterna i Sverige. Socialstyrelsen uppskattar att 15 procent av befolkningen har någon psykisk sjukdom eller störning. WHO beräknar att en fjärdedel av alla människor råkar ut för psykisk sjukdom under sin livstid. Med rätt behandlingar finns enorma vinster att göra, såväl i minskat mänskligt lidande som i reda pengar. Aktuell forskning visar att de samhällsekonomiska kostnaderna för depression, schizofreni, ångest och bipolär sjukdom är 75 miljarder kronor årligen - lågt räknat (Läkartidningen 20/8 2014).
I berättelsen om hur den offentliga välfärden organiserats i Sverige finns onekligen kapitel som inte är direkt smickrande.