Igår presenterade Vänsterpartiet sitt valmanifest. Viktigast är, föga överraskande, förbud mot privata aktörers möjlighet driva verksamheter med vinst i välfärdssektorn. Jonas Sjöstedt darrar inte på manschetten. Hans planerade koalitionspartners S och MP har bara att anpassa sig, annars... "Det är klart att vi vill sitta i regering och kommer göra allt för att hamna i regering. Men det måste också vara så att en ny regering gör skillnad", sa Jonas Sjöstedt i ultimativa ordalag till SvD.
Och det är osäkerheten om vad den skillnaden kan innebära som Fredrik Reinfeldt bygger sin återvalsstrategi på. Sakpolitiskt har de gamla ärkerivalerna M och S sugit märgen ur varandra genom så ivrig triangulering och konfliktyteminimering att få längre kan uppfatta några större skillnader. Parkerade sida vid sida i mittfältet, återstår frågan om vilka som ska bistå dem att hålla i ratten efter valet. Både Reinfeldt och Löfven är måttfulla pragmatiker, men moderatledaren har vad hans utmanare saknar: ett samkört och beprövat lag i förarsätet. Löfven däremot... Hur ska han lyckas styra Sverigebilen säkert framåt när Sjöstedt trampar ilsket på gaspedalen vänsterut och när dessutom två MP-språkrör rycker vilt i växelspaken?
Sanna mina ord, kan Reinfeldt säga. Det blir verkligen skillnad och den är risken mellan att krascha ner i diket med skärande motor och spinnande hjul i luften, eller att lugnt rulla vidare utan äventyrligheter i Alliansens trygga händer. Inget dåligt argument. Om det inte vore för ett litet aber. Vilken är resans destination? Nog är det utmärkt med välpumpade däck och en pålitlig chaufför, men är det målet i sig?
Poängen är väl att vi ska komma någonstans, att åkturen ska leda till något bortom status quo. Politik är att vilja, enligt Olof Palme. Vad vill Reinfeldt efter sina åtta år som statsminister, förutom löftet om att hålla färden stabil och statsfinanserna i ordning? Utmaningar saknas inte. I helgen hade Moderaterna ett landsomfattande peppmöte i Göteborg där man lanserade parollen "Arbetskraften lyfter Sverige". Gott så. Men vill Moderaterna lyfta arbetskraften utöver predikningar om vikten av att alla måste jobba, finns omfattande strukturella hinder kvar att undanröja.
I princip finns hur många jobb som helst. De politiska partierna och inblandade intresseorganisationer har emellertid rubbat mekanismerna på arbetsmarknaden så att samspelet mellan tillgång och efterfrågan allvarligt försvårats. Sverige lider av höga ingångslöner, plus stelbent arbetsrätt, som slår hårdast mot dem med sämst förutsättningar att konkurrera om befintliga arbetstillfällen. Massor av andra jobb, vilka skulle kunnat existera, uppstår inte då regleringar och skev ekonomisk prissättning kvävt dem i sin linda.
Ett annat problem är bostadsmarknadens katastrofala hyresreglering, vilken saboterar för människor att få tak över huvudet till rimligt pris där jobben huvudsakligen finns: i storstäderna. Görs inget på dessa brännande områden hotas arbetskraften snarare att sänkas än lyftas. Vore inte detta något för Alliansen att ta tag i nästa mandatperiod? Ikväll kl 19 utfrågas Reinfeldt i "Slaget om Rosenbad" på 24Corren. Vem vet, hans svar kanske överraskar.