På lördag kan alla Mjölbybor ta ”bananselfies” och fira ”Fair Trade Day” i centrum. Vi får anta att de folkvalda i kommunstyrelsen är där som ett led i jakten på att bli diplomerad Fairtrade City-kommun. Det kräver inte bara att kommunen självt förbinder sig att köpa Fairtrades dyrare produkter av utvalda producenter, utan även att företagare i kommunen köper in och säljer dem.
Om enskilda konsumenter väljer att köpa bananer, kaffe och annat märkta av Fairtrade, en organisation som byter minimipriser och sociala premier mot anställningsvillkor, är det en sak. Att en kommun som Mjölby binder upp sig vid krav från organisationen, som kallar sig oberoende men som i Sverige främst styrs av LO-intressen, är en annan.
Det politiska är ett problem. Ifrågasättandet av frihandel, konkurrens och marknadsregler ett annat. Men det största frågetecknet handlar om kommuninvånarnas resurser. Vad kostar Fairtrade-engagemanget för Mjölby, säg i termer av händer i omsorgen, skolutflykter eller andra ”guldkanter” som kommunen får knapra in på för att köpa fika över världsmarknadspriset?