Förtrycket var stenhårt. Galilei dömdes till livslång husarrest för den hädiska åsikten att jorden inte var universums centrum. Samma uppfattning hade Giordano Bruno. Fast han var inte lika lyckligt lottad, utan avrättades på kättarbål. Sedan kom revolutionen. De totalitära kristna maktanspråken maldes ner av upplysningen. Radikala filosofer som Voltaire, Montesquieu, Hume och Locke gjorde upp med den förlamande auktoritetstron, vidskepelsen och dogmatismen. Rationalitet, förnuft, sekularisering, yttrande- och religionsfrihet var den nya tidens lösen och blev idealen varur dagens moderna, liberala Europa växte fram.
Men kampen var lång och seg. I Sverige sved arvet efter den lutheranska statskyrkodespotismen ännu i skinnet så sent som på 1960-talet. En av epokens framträdande komiker, Lasse O' Månsson, skrev med samarbetspartnern Björn Linderoth en satirisk radiosketch som sändes i SR hösten 1963. I inslaget skojades det om stressen i samhället, som kunde minskas genom att servera nattvarden vid bensinmacken istället för i kyrkan. Svenska staten skrattade inte. 1964 dömdes O'Månsson och Linderoth till tunga dagsböter i tingsrätten för brott mot trosfriden. Även radioproducenten Carl-Uno Sjöblom åkte dit som medskyldig till att ha skymfat nattvarden, liksom skådespelaren Nils Eklund som läst upp sketchen för radiopubliken.
Överklagande hjälpte inte. Hovrätten fastställde domen 1965, resningsansökan till Högsta domstolen avslogs 1967. Först 1970 upphävdes lagen om trosfrid, alltså förbud mot religionskränkning, som gjorde hela denna bisarra rättsprocess möjlig.
Det är bara några få decennier sedan. Minns gärna det när många muslimer numera förargas över satiriska uttryck som riktas mot deras egen religion. Men just det västerländska bagaget av kristen intolerans gör det i sammanhanget desto angelägnare att vägra backa en tum när yttrandefriheten och rätten att häda ifrågasätts. Mordförsöken på Lars Vilks och den blodiga terrorattacken mot Charlie Hebdos redaktion i Paris är de yttersta tecknen på att upplysningens ideal är under attack.
Varför är blasfemi mer känsligt i islam än inom kristendomen? Det korta svaret är att upplysningen, som lossade de kristna dogmernas järngrepp om Europa, aldrig nådde Mellanöstern och utmanade islam. Konfrontationen som Lars Vilks och Charlie Hebdos Muhammedkarikatyrer utlöst, är i grunden symptom på en eftersläpande, försenad anpassning av islams tankevärld till Voltaires och Humes. Att av missriktad hänsyn eller undfallande självcensurerande feghet motsätta sig hädelse mot islam, är att motsätta sig idén att islam kan harmoniera med moderniteten på samma sätt som kristendomen gjort. Vilket förstås är en djupt fördomsfull och rent förklenande föreställning, även om svårigheterna i anpassningen varken kan eller bör underskattas. Men som författaren och akademiledamoten Per Wästberg sammanfattar saken i måndagens SvD: "I samhällen som vårt måste islam nöja sig med att smälta in som en av flera religioner och inte träda fram som politisk, ekonomisk och social modell. Garantin för den sekulära staten skapar frihet både för Charlie Hebdos satirer och för muslimer att uttrycka sin tro".