För tre år sedan deklarerade Finlands dåvarande utrikesminister Erkki Tuomioja (S) i brittiska tidningen Daily Telegraph: "Ett sammanbrott för euron skulle kunna få EU att fungera bättre". Det var förstås som att svära grovt i den heliga eurokyrkan, men faktum är att den gemensamma EU-valutan knappast varit en lysande idé.
Politiskt var tanken att euron skulle göra underverk för den europeiska integrationen. Istället fick euron en sönderslitande effekt mellan de lågproduktiva, skuldtyngda ekonomierna i söder och de högproduktiva, finansiellt starkare ekonomierna i norr. De nej-förespråkare som i den svenska folkomröstningskampanjen 2003 varnade för risken av en asymmetrisk chock fick onekligen rätt. Medelhavsländerna, liksom Irland, dopades i realiteten genom att Tyskland tryckte ner deras räntenivåer.
Konsekvensen? Överhettning, växande fastighetsbubblor, stigande produktionskostnader och statsfinansiell störtdykning. Det har varit tuffa återhämtningstider efter den smällen. Värst naturligtvis för Grekland, som skamlöst fuskade sig in i eurozonen och fortsatt att uppträda likt en sangvinisk rufflare ända tills det ohjälpligt fria fallet ner i avgrunden. I detta svarta hål har andra länder tippat trucklaster med stödpengar, dels för att rädda grekerna från deras synder, fast i än högre utsträckning för att rädda prestigeprojektet eurons luggslitna trovärdighet (finns det någon paragraf i eurons regelverk som medlemskretsen inte brutit mot vid det här laget?).
Senaste ronden i denna föga upplyftande historia är nu att Grekland får ytterligare ett svällande lastbilsflak med miljarder i bidrag. Motkraven på reformer är visserligen hårda och det återstår sannerligen att se om grekerna verkligen är beredda till den nitiska bot och bättring som de dikterats till. Av tidigare försök i genren att döma finns skäl till skepsis (försiktigt uttryckt). Man skulle tvärtom kunna betrakta det hela som en moraliskt farlig belöning av ansvarslöshet och misshushållning. Rakare och sundare vore en grexit; att grekerna portades från eurozonen och fick starta om igen med en egen devalveringsbar valuta.
Att lappa ihop ett i grunden djupt disharmoniskt och söndrat äktenskap är oftast en fåfäng process. Bästa lösningen är skilsmässa, även om det till en början kan vara psykologiskt svårt att acceptera nödvändigheten.