Kommunens största privata arbetsgivare, försvarskoncernen Saab, uppvisar starka vinstsiffror och har all anledning att vänta fortsatt fina affärer framöver. "Vi kommer att se en ökning av försvarsutgifterna och vi ser ett ökat intresse för våra produkter", konstaterade Saabs vd Håkan Buskhe i gårdagens Corren. Den gamla cynismen om att "den enes död är den andres bröd" ligger nära till hands. Men verkligheten går knappast att blunda för längre.
Den iskalla sanningen är att inte minst Sverige, vars försvarsmakt skandalöst missköts under många år, är i stort behov av de avancerade vapensystem som Saab erbjuder. Kundpotentialen bland många andra europeiska länder torde också vara mycket god, eftersom få regeringar hittills brytt sig om att leva upp till Natos rekommendation att satsa minst 2 procent av BNP på försvaret. I realiteten har man förlitat sig på att USA ska dra lasset för att skydda Europa. Nu måste rimligen även vi européer inse nödvändigheten av att höja beredskapen och vässa den egna militära förmågan. Ty som utrikesminister Margot Wallström (S) sa när hon presenterade regeringens utrikespolitiska deklaration för riksdagen under onsdagen: "Vi lever i en ödesgemenskap, och vi gör det i en allt mer osäker tid". Wallström pekade på Rysslands aggression mot Ukraina som "den största utmaningen mot europeisk fred och säkerhet sedan kalla krigets slut". Helt riktigt.
Ett brutalt övergrepp har skett mot en suverän stat i vårt närområde. Ryssland vägrar att låta Ukraina välja sin egen väg och närma sig EU. Ryssland har åsidosatt folkrätten och alla etablerade normer för civiliserat mellanstatligt uppförande, annekterat en del av Ukrainas territorium (Krim) och bedriver aktiv krigföring i landets östra regioner. Det är som 30-talet har gjort comeback. Vladimir Putins släktskap med diktatorer ur Europas mörka förflutna är närmast övertydligt. Han respekterar inga överenskommelser, inga fastställda nationella gränser, hans beteende mot omvärlden är lögnaktigt, falskt och hänsynslöst. Historien har gett oss en avgörande lärdom: stoppas inte en sådan angripare på ett tidigt stadium, växer bara dennes aptit med varje erövring och situationen blir åtskilligt värre längre fram.
Parallellen till 30-talet har hittills utfallit till Putins fördel. Demokratierna, då som nu, har misslyckats att svara resolut och bestämt på en aggressiv stormakts kränkning av ett annat lands integritet och självbestämmande. Ska Ukraina bli vår motsvarighet till Tjeckoslovakien som skändligen offrades i München 1938? Vi vet resultatet av det försöket till "konfliktlösning". Eller ska vi sätta hårt mot hårt innan det kanske är Baltikums tur att utsättas för Putins gröna män i omärkta uniformer?
Med hänvisning till Islamiska statens härjningar i Mellanöstern deklarerade Wallström igår: "Regeringen undersöker förutsättningarna för att skicka svensk militär personal till Irak som kan bidra till utbildning av trupper som strider mot ISIL". Frågan är om inte den europeiska ödesgemenskapen kräver att Sverige och övriga EU, inkluderat Nato och USA, allvarligt borde överväga att göra samma sak till Ukrainas försvar.