Deklarationen borde varit en väckarklocka för alla som fortfarande trodde på ett normaliserat Ryssland, harmoniskt integrerat med övriga Europa. Inte minst svenska försvarspolitiker skulle spetsat öronen. Trodde de möjligen att Putin skojade? Tydligen.
Men hans ord sammanfattar i blixtbelysning den världsbild och mentalitet som dikterar Kremls strategiska ageranden. Det handlar inte om nostalgi över Sovjetsystemets kommunistiska planekonomi och leninistiska testuggande. Det handlar om känslan av förödmjukelse över att Ryssland förlorat sitt forna imperium och sin dominanta maktställning. Något som Putin är fast besluten att återskapa. Det är en auktoritärt och militaristiskt driven revanschism på kollisionskurs med europeiska värden som demokrati, rättsstat och fredligt, respektfullt samarbete mellan suveräna stater.
Därav dragkampen om Ukraina vi nu bevittnar. Landets djupt korrumperade och maktfullkomliga regering under president Viktor Janukovitj avslog nyligen ett fördelaktigt associationsavtal med EU efter kraftfulla ryska påtryckningar, i realiteten rena utpressningen. EU:s strävan om östligt partnerskap med en rad tidigare Sovjetrepubliker i syfte att vidga marknader och ge incitament till byggande av demokratiska rättsordningar, uppfattas i Kreml som en direkt utmaning mot ambitionen att återsamla så mycket som möjligt av det gamla Sovjetimperiet inom ramen för vad Putin kallar en "euroasiatisk union".
Massdemonstrationerna i Kiev visar dock att många ukrainare inte lockas av utsikten att åter hamna under den ryska stövelklacken. När tiotusentals människor samlas kring parollen "Vi vill leva i Europa!" finns onekligen hopp. Frågan är bara om deras röster är starka nog för att slita Ukraina ur det ryska greppet. Det är ett drama med höga insatser och bör ses i sitt rätta sammanhang: en omgång i det nya kalla kriget som de facto pågår här och nu.
Vilka återverkningar har det för Sveriges del? Utan ett försvar att tala om längre, har vi i praktiken lämnat säkerhetspolitisk walkover i Östersjön, även detta ett område som Ryssland på ett flagrant sätt försöker muta in som del av sin intressesfär. De omfattande ryska militärmanövrarna Zapad 2009 och 2013 i närheten av våra och övriga Östersjönationers gränser signalerar ett tydligt maktspråk. Inte konstigt att Finland och de baltiska staterna allvarligt oroas över utvecklingen. Men vi? Och vad innebär förskingringen av vår försvarsförmåga?
Forskaren Charly Salonius-Pasternak vid Utrikespolitiska institutet i Helsingfors är inte nådig i sin dom över Sverige: "Ett land som i århundraden har bidragit till regional säkerhet har på mindre än ett halvt årtionde blivit en konsument av säkerhet" (SvD 29/11). Ska vi vara snyltgäster på andra eller inse att verkligheten kräver eget ansvar, både för oss själva och för länderna vi delar värdegemenskap med?