"Jag blir mycket upprörd. Här bodde en tjuv som stal allt det här från oss", sa Sveta Poljakova i gårdagens DN. Hon är en av många vanliga ukrainare som tagit chansen att inspektera Viktor Janukovytijs överdådiga residens utanför Kiev. Den ökänt korrupta och maktfullkomliga presidenten frossade i lyx medan Ukraina sjönk djupare ned i ekonomiskt armod. Nu står palatset tindrande herrelöst efter att Janukovytij flytt.
Blodet, våldet, dödandet - den värsta uppvisning i brutalitet som Europa sett sedan 90-talets jugoslaviska inbördeskrig - kunde inte rädda honom. Självständighetstorget (Majdan) i Kiev blev ett brinnande slagfält. Men försöken att med naken polisstatsterror kväsa den regimkritiska proteströrelsen slog tillbaka mot despoten själv. En president som låter skjuta skarpt mot sitt eget folk? Demonstranternas vrede bara ökade, statsapparatens tjänare vägrade lyda order, stödet i parlamentet vittrade bort. I lördags förklarades Janukovytij avsatt.
Game over, friheten vunnen? Långt därifrån. Ukrainas framtid är fortfarande nervdallrande oviss. Som självständig nation är landet ungt, splittrat och identitetssökande. Proteströrelsen må ha bred förankring bland invånarna. Dock spökar extremnationalistiska grupperingar som vill förgifta Ukraina med fascism och antisemitism, tyvärr är jordmånen ingalunda oemottaglig. De demokratiska och västvänligt sinnade krafterna saknar mogna ledare som är den komplicerade situationen vuxna. Den nyss från fängelset frisläppta Julia Tymosjenko är exempelvis knappast någon samlande och allmänt förtroendeingivande gestalt av Mandelas eller Havels kaliber.
Och hur är det med Janukovytij egentligen? Hans vistelseort är i skrivande stund okänd. Sannolikt befinner sig den blodsbesudlade presidentflyktingen i Ukrainas ryskvänliga östra del, måhända laddar han för en ny rond i detta drama. Men Kreml har nyckeln. Janukovytij är i praktiken tsar Putins vasall. Bakom Janukovytijs repressiva batteri av åtgärder mot oppositionen, fanns hela tiden Kremls stödjande och uppmuntrande hand (eller järnnäve, snarare).
Ukraina är juvelen i kronan bland de tidigare Sovjetrepubliker som Putin ivrigt strävar efter att underkasta rysk dominans och kontroll. Det är ett stormaktspel med höga insatser där EU och USA sitter på andra sidan bordet, dessvärre tenderar Putin att vara både skickligare och viljestarkare. 2013 utsågs Putin symptomatiskt nog till världens mäktigaste man av den amerikanska tidskriften Forbes. Han hade under året inkasserat en rad diplomatiska triumfer, flera på grund av Washingtons och Bryssels orutinerade, naiva schabbel. Spelet kring Syrienkrisen och Irans kärnvapenprogram är illustrativt.
Men även dragkampen mellan öst och väst om Ukraina, där Putin enkelt tacklade bort EU:s erbjudande om frihandelsavtal genom hot, utpressning och ett sockrat ekonomiskt anbud. Det utlöste emellertid den folkliga resning i Kiev som nu jagat i väg Janukovytij. Kommer Putin att stillatigande acceptera detta bakslag? Det är väldigt svårt att tro. Utan en resolut ansträngning från EU:s och USA:s sida riskerar Ukrainas frihet att bli en kortvarig chimär.