Den tyska energipolitiken är ett avskräckande exempel på vad som kan vänta om S vinner valet i Sverige.
På söndag är det val i Tyskland, Europas ekonomiska motor. Där som här försöker den socialdemokratiska oppositionen vinna väljarnas förtroende genom höjda skatter. Förslagen skulle särskilt drabba tyska företagare hårt, vilket vore ödesdigert inte bara för dem. Utan riskerar också att få kännbara konsekvenser för EU:s återhämtningsförmåga efter finans- och eurokrisen. Sätts hämsko på näringslivets dynamik i Tyskland, gnisslar de ekonomiska hjulen även på den övriga europeiska marknaden – inklusive Sverige.
Förbundskansler Angela Merkel har avvisat de skadliga skatteidéerna och trummar istället in sitt huvudbudskap: stabilitet, inga experiment! Hon vill sitta still i båten och lär sannolikt få göra det, såvida inte hennes vänsterutmanare om makten välsignas med en mirakulös uppgång i opinionen under helgen.
Allt är inte frid och fröjd för det. Trots sina löften om att undvika äventyrliga experiment, har Merkel tidigare agerat sjövilt med båtens åror. När kärnkraftverket Fukushima havererade efter en förödande kombination av jordbävning och tsunami i Japan 2011, gjorde Merkel en skamlös opportunistisk tvärvändning och anslöt sig till de rödgrönas kärnkraftsfientliga hållning. Bedövande enighet rådde plötsligt om att stänga alla tyska reaktorer.
Historien upprepar sig inte men den rimmar, sa Mark Twain. I Sverige hände ju något liknande en gång.
Det bråkades oändligt under 70-talet om vår egen kärnkraft, främst på grund av Centerns närmast religiöst färgade avsky mot atomproducerad elektricitet. Våren 1979 fick M, FP och S nog av tjafset. En överenskommelse med solid majoritet i riksdagen låg klar för att köra vidare kärnkraften. Då inträffade en reaktorolycka. Fast inte här, utan i amerikanska Harrisburg. Haveriet var inte i närheten av Fukushimas omfattning. Men det räckte för att S av lika opportunistiska opinionsskäl som Merkel skulle tvärvända. Följden blev en märklig folkomröstning med tre avvecklingslinjer, där resultatet tolkades som att samtliga reaktorer skulle vara borta 2010.
Tanken att sol, vind och vatten skulle klara hela energiförsörjningen i ett kylslaget, modernt industriland med en elintensiv produktionsapparat var naturligtvis bara romantiska drömmerier, så kärnkraften är lyckligtvis kvar. En av Alliansens stora bedrifter är också att man enats kring energipolitiken och fått C att släppa sin traditionella atomfientlighet. Men vad vill S?
Den ekonomiska talespersonen Magdalena Andersson hävdar fortfarande avvecklingsspåret, troligen av omsorg om den tilltänkta koalitionspartnern MP. Den förr uttalade kärnkraftsvännen Stefan Löfven duckar och hummar. Men ska S och MP stoppa kärnkraften är Tyskland ett varnande exempel för väljarna. De tyska energipriserna är nu skyhöga, det talas om bistert om en stigande "elfattigdom" bland vanliga konsumenter. Massiva skattesubventioner till vind- och solkraft har inte hjälpt. Då nya reaktorer är politiskt uteslutna, är enda alternativet att skyffla kol i parti och minut. Inget vidare betyg till Merkel, och knappast ett lockande scenario för Sverige om S ämnar slå in på samma väg vid ett eventuellt maktskifte.