Jag liksom säkert alla andra politiskt intresserade människor satt klistrad framför tv:n, och tyckte att debatten var både spänstig och intressant. Men egentligen kom det inte fram något nytt. Partiledarna diskuterade redan känd politik och redan kända ståndpunkter.
Det förklarar varför alla som gjort offentliga omdömen om debatten anser att "deras" kandidat vann (den liberala ledarskribenten säger att Jan Björklund vann, den konservativa håller Reinfeldt som vinnare medan den socialdemokratiska har svårt att välja mellan Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt).
Men framförallt tydliggör det hur Socialdemokraternas remarkabla opinionsuppgång den senaste tiden enbart handlar om person; att väljarna har mycket större förtroende för Stefan Löfven än för Håkan Juholt. Löfven har inte hunnit förändra S-politiken överhuvudtaget, vaga utfästelser om diskussionsklubbar med näringslivet och skolplikt för 25-åringar kan inte räknas som politiska riktmärken. Alltså gjorde Löfven sin partiledardebut med en politik som bär Mona Sahlins och Håkan Juholts signum, och ändå fick han höga betyg i en demoskopmätning.
Tydligare än så blir inte politiken som teater, och det måste kännas ganska bittert för Sahlin och Juholt.
Intressant är också att likt en experimenterande teaterregissör kasta om roller och skådespelare i dramat. Pröva att sätta Jonas Sjöstedts oerhört aggressiva stil och vansinnesblick på någon annan än just Jonas Sjöstedt, och det blir uppenbarat vilka konstigheter Vänsterpartiet kommer undan med i det svenska debattklimatet.
För att dra det till sin spets: Föreställ er att Jimmie Åkesson hade varit så skrikig och gåpåig som Jonas Sjöstedt var, fast med ett Sverigedemokratiskt i stället för ett vänsterbudskap. Jag tror faktiskt att Åkesson hade blivit utkörd ur studion om han hade bjudit på den föreställningen.